En usel dag
Denna dagen är en riktigt usel dag. Jag hade svårt att komma upp imorse, och mitt i allt snoozande drömde jag att jag hade sex med J. Hallå! Jag anropar mitt undermedvetna - jag har inte förträngt något, jag försöker bara komma över honom och sexdrömmar hjälper INTE!! Jag är sur, grinig, hungrig, orkeslös och ledsen idag. Jag har svårt att koncentrera mig på det som bör göras. Jag satt hungrig före lunch och väntade i 50 minuter på M, tills det framkom att vi skulle träffas någon helt annan stans och att jag väntat med att äta i onödan. Vetskapen om det gjorde mig dessutom knappast mindre hungrig och grinig! För övrigt strular datorn i datasalen också och jag tappar saker hela tiden.
En hungrig dag
Äntligen har illamåendet gått över! Jag mår därför mycket bättre fysiskt, men istället för hungerkramper känner jag mig nu konstant hungrig och istället för illamåendet är jag sugen på precis allt precis hela tiden. Min kropp kämpar verkligen hårt emot att gå ner i vikt den här gången! Det är också lite typiskt mig att sakna mellanting när det gäller hunger och matvanor, och det är väl därför jag har problem med vikten. Tänk om jag kunde lära mig att äta vettigt i vardagen samtidigt som jag unnar mig "lagom" mycket, istället för att varva perioder av regelrätt svullande med perioder av Viktväktande! Det värsta är att eftersom M har fuskat en gång i vårt vad om att hålla oss till våra points, och därmed är skyldig mig 100 kronor, så går jag och tänker i banorna att jag har en "innestående", så att jag kan fuska en gång utan att behöva betala henne... En bra sak är att när mitt vad med M tar slut på onsdag så har min käraste syster lovat att ta över och fortsätta vadet med mig. Och eftersom det snart är jul och jag har gått ner mina mest kritiska kilon så får jag i det nya vadet äta mer points - så många som det beräknas att jag ska kunna äta för att hålla mig på jämnvikt istället för att gå ner i vikt.
En konstig dag
Det är nog bra att jag har läst psykologi, jag tycker nämligen att det är ganska intressant att iaktta hur min egen "krishantering" går till. För även om jag tycker att jag i stort reagerar ganska "hälsosamt" (jag tänker på och pratar om det mycket och jag gråter när jag är ledsen), så är det fascinerande hur hårt hjärnan strävar för att få mig att glömma bort alltihop och låtsas som att allt är "normalt" och som vanligt, bara för att slippa må dåligt för en stund. Den försöker hela tiden få in mig i den där känslan av att "det vara bara en ond dröm" och att inget ont har hänt egentligen. Sen pendlar jag hela tiden mellan att tänka på stora och små saker. Från att ha gått och tänkt på det värsta, kan jag nästa sekund komma att tänka på buskarna som jag planterade i trädgården förra sommaren och hur onödigt det var att lägga pengar på dem och att jag aldrig kommer att få se dem växa upp... Nåja, man tänker helt enkelt på saker i den ordning man orkar greppa dem, och man måste nog växla mellan det stora och det lilla för att orka med. Och så länge som min hjärna bearbetar det hela och inte börjar förtränga saker och ting, så får den ta saker och ting i precis den takt och ordning som den vill!
För övrigt har jag efter en lång tids fokus på jobbet äntligen börjat få det lite lugnare på den fronten, så att jag idag kunde träffa M för första gången på evigheter och vi äntligen kunde börja mata in resultaten i rätt datorprogram. Nu är det bara att satsa stenhårt på att få klart den där jäkla uppsatsen tills i mars!
En skvallrande dag
Jo, det är ju just snyggt. Jag och J bryter med varandra och plötsligt får jag fler besökare här än jag har haft på flera månader! Jag antar att folk som känner till min blogg men i vanliga fall inte besöker den plötsligt tycker att den är intressant igen. Skvaller lockar alltid...
Jag mår fortfarande illa och vill fortfarande inte äta. Det börjar bli lite drygt...
Jag sa upp radhuset igår, så det är dags för mig att hitta nytt boende, men jag kan bara inte hitta orken och lusten till att leta än.
Jag sitter och väntar på att H ska sluta jobba och ringa mig istället. Det är så kolsvart utomhus så jag inte har lust att sätta en fot utanför dörren förrän jag vet med säkerhet att färden bär mot något trevligt.
En oförstående dag
Jag har många gulliga vänner och bekanta runt omkring mig som stöttar och tar hand om mig just nu. Tack så mycket för det! Men det finns också personer som beter sig lite konstigt. Som J's mamma som ringde minst fyra gånger igår och fortsatte att ringa (jag svarade aldrig) efter att hon lämnat ett meddelande under sin andra ringning. Jag tänker mig att hon borde förstå att jag kanske inte orkar prata med henne än? Sen skickade hon ett sms där hon skrev "jag tror att J är lite vilsen just nu, han behöver lite tid att tänka på". Och visst uppskattar jag omtanken, men effekten blir ju bara den motsatta. Jag vet mycket väl att hans ovilja att skaffa barn har funnits där mer eller mindre i alla våra sju år ihop och att det därför inte handlar om att vara "lite vilsen just nu" eller behöva "lite tid att tänka på". Så jag mår bara dåligt av att höra det där. Jag tror faktiskt att hon snarare vill trösta sig själv än mig, men borde hon inte förstå att jag inte riktigt orkar med att trösta någon annan än mig själv gällande det här just nu? J själv är konstig för att han vill att vi ska fortsätta vara bästa vänner, men när jag ringde honom igår lät han jättekonstig för att han inte vågade "erkänna" att han just då umgicks med en tjej. Han förväntade sig väl att jag skulle få nåt utbrott, men sist jag kollade var inte jag den typen av tjej som freakar för att han umgås med en tjej! Och för mig fungerar ingen vänskap utan öppenhet och ärlighet... Syster är konstig för att hon insisterade på att sitta med mig på kontoret medan hon pluggade, vilket hon i princip aldrig har gjort tidigare. Jag antar att hon tänker sig att jag behöver sällskap, även om jag protesterade lite milt och menade att vi båda skulle vara mindre effektiva ihop än var för sig. Nåja, tanken är säkert god, den kommer ju från henne!
En trasig dag
Det går lite för bra med bantningen nu tror jag. Eller så har jag gått och blivit sjuk. Jag har nämligen hungerkramp i magen mest hela tiden, mår mer eller mindre konstant illa och är nästan aldrig sugen på att äta något. Och nej, jag är inte gravid! Och det här började redan i veckan, så det borde inte ha något med helgens strapatser att göra. Helgens strapatser ledde till att jag och J efter sju år tillsammans, på grund av ett antal år av skilda åsikter gällande att skaffa barn eller inte, nu inte längre är ett par. Det låter klyschigt, jag vet, men det känns verkligen som att jag har gått sönder, att hela jag är trasig nu...
En slutkörd dag
Det har varit mycket på sistone. På alla plan. Jag har haft svåra, stressiga och ansvarsfyllda uppgifter på jobbet som har tagit mycket tid. Den del av kvällen jag har eventuellt haft kvar efter jobbet har jag studsat runt till tandläkare, viktväktare och extrajobb. Det har varit massa drygt prat med diverse familjemedlemmar om julen (med skilda föräldrar så är det inte helt lätt att få ihop planerna...). Det har varit diverse jobbiga tankar och beslut om framtiden. Det har varit alldeles för lite prat och umgänge med min särbo. Dessutom Viktväktar jag och ska snart ha mens, vilket alltid är en urusel kombination eftersom jag då är extra hungrig. Och extra retlig och känslig. Jag längtar extremt mycket till ikväll då jag efter att ha gjort klart mitt beting för dagen (rätta x antal rapporter) och träffat H & C för ett "Viktvacklarmöte" bara kan sjunka ihop i en liten hög där hemma och sova i flera dagar.
En mogen dag
Jag har suttit och sorterat bland mina viktväktarpapper och sammanställt de uppgifter om min vikt de senaste åren som jag hittade. Det jag har upptäckt är att min högsta årsvikt faktiskt verkar gå neråt! 2004 vägde jag som mest 74,8 kilo (som lägst 68,0), år 2005 vägde jag som mest 72,6 kilo (som lägst 65,0) och i år har jag som mest vägt 71,1 kilo (som lägst 67,0). Från år 2004 har jag bara uppgifter om höstens vikt, men man ser ju ändå trenden... Nu gäller det att se till att hålla det löfte som jag en gång gav - att aldrig mer väga över 70 kilo! Förhoppningsvis klarar jag det den här gången eftersom jag nu känner mig mer motiverad än någonsin och eftersom min högsta vikt som sagt sjunker nedåt! Mitt och M's vad har i alla fall resulterat i att jag de senaste veckorna har gått ner från 70,1 till 68,0 och nu ska jag försöka fortsätta i den stilen och klara av den stora viktutmaning som julen brukar innebära!
En slarvig dag
Jag åker som sagt dit på varenda "Få två nummer av Topphälsa och en tränings-DVD för endast 19.50 plus porto!"-erbjudande som finns. Och jag tänker mig alltid alltid att jag ska säga upp tidningen omedelbart när första tidningen dimper ned i lådan, så att jag slipper betala för den "bekväma tills-vidare-prenumerationen" som annars fortsätter efter välkomsterbjudandet. Nu har det hänt några gånger att min omedelbara uppsägning på de automatiserade kundservicesidorna som av en slump inte verkar ha registrerats. Så jag har börjat känna mig lurad och börjat tro att det helt enkelt inte går att vinna i de där erbjudandena genom att faktiskt bara betala för just dem. Eftersom Bonniers äger typ 75% av alla tidningar vars erbjudanden jag nappar på så har jag dessutom börjat känna mig lite aggressiv mot dem. Den senaste veckan fick jag hem först ett nummer av Topphälsa och sedan ett nummer av Tara, båda med en tillhörande räkning. Då jag noga antecknat vilket datum jag sagt upp tidningarna (i september) så blev jag fly förbannad över att få hem fler räkningar och skickade ilskna mail till respektive tidning. I svaren jag fick framkom det att "Vi har inte erhållit någon inbetalning alls från Dig än." vilket naturligtvis, när jag kollade upp det, stämmer alldeles utmärkt. Jag har alltså fått hem en första räkning på vilken jag prydligt har antecknat vilket datum som tidningen har sagts upp och sedan placerat räkningen i ekonomilådan. Betalat räkningen har jag mycket inte riktigt gjort, jag tror att det blev lite överfokuserat på uppsägningarna där...
Jag är anmäld till 7 kurser på Vetgirig och är dessutom med i två ligor, så det är rätt många mail att beta av på morgnarna. Tyvärr är det vissa frågor som jag inte lär mig trots att de kommer varje dag, en del för att jag bara har allmänt svårt för kungar och årtal och andra för att jag alltid blandar ihop två alternativ (t.e.x. Cubakrisen - 1962 eller 1963?). Och frågorna på Sverigekartan, där man ska välja alternativ A-D som är utplacerat på en karta, är ju helt hopplösa att lära sig eftersom man vid feedbacken inte längre ser vilken bokstav som låg var på kartan. Vissa saker har jag i alla fall lärt mig, men även om det är bra att jag nu vet att Visingsö är Vätterns största ö så är vissa frågor formulerade så att jag inte vet om jag har någon verklig nytta av dem utanför Vetgirig - t.ex. vet jag nu vem av fem alternativ som inte är en svensk koreograf, men inte fasen har jag lärt mig att de andra fyra är svenska koreografer! För övrigt verkar inte de där kurserna hjälpa mig ett skvatt i ligan - det går verkligen bedrövligt dåligt för mig där nu!
En värkande dag
Igår hade jag tänkt sitta på kontoret till fram emot fem, för att kompensera att jag kom dit sent, eftersom jag vaknade sent, eftersom jag lade mig sent, eftersom jag kvällen innan provspelade sällskapsspel hemma hos M till sent. Men vid tvåtiden fick jag huvudvärk som bara accelererade, och jag hade inga värktabletter på plats. Så strax efter tre var det bara att ge upp och bege mig hemåt. Jag hade tänkt ta bussen men jag hade så ont så att jag inte hade ro att sitta kvar på kontoret och vänta, och när jag kom till busshållplatsen alldeles för tidigt så kändes det som att jag lika gärna kunde börja gå istället för att stå där och vänta i nästan tio minuter. Det slutade med att jag gick hela vägen hem eftersom jag insåg att huvudvärken faktiskt höll sig i schack så länge jag promenerade. Väl hemma ville huvudvärken inte släppa, så jag tog några värktabletter och lade mig i soffan och sov i 45 minuter, och mådde sedan bra igen. Idag har jag mått bra ända tills nu när jag känner att huvudvärken börjar komma krypandes igen. Jag fattar faktiskt inte vad det är för fel, nog har jag väl suttit heldagar på kontoret förr och jobbat hårt utan att få huvudvärk? Dessutom känner jag mig väldigt trött och grötig i huvudet så jag funderar på att göra en deal med mig själv att få gå hem snart om jag lovar att jobba lite hemma ikväll istället, men tyvärr vet jag ju hur det brukar sluta...
En tillbakablickande dag
Fredag: Fick skjuts hem från jobbet av syster och T, via affären. "Via affären" visade sig ta fyra timmar, så J var lite putt när jag äntligen kom hem... Såg Borat på sena visningen. Jag var inte lika road som resten av publiken och lyckades somna trots alla asgarv runt omkring mig...
Lördag: Såg om Om jag vänder mig om och den var lika bra den här gången. Gjorde sedan ingenting i många timmar och var rastlös. Syster, T och lilla H kom på besök och hängde här i några timmar. Gick på Bo Kaspers Orkester vars spelning trots allt blev av på konserthuset. Bo Sundström kom in på scenen med ett paraply över huvudet, det tyckte jag var roligt.
Söndag: Födelsedagsfika hemma hos pappa med halva släkten, fast jag lekte mest med lilla H. Jag och J gick hem via Eldorado där jag var duktig och valde kycklingsallad. Men vi hann med ett stopp på affären också på vägen hem, och där var jag mindre duktig och köpte massor med sötsaker och snask. Vi såg på Pingvinresan och J åkte hem.
Måndag: Gick duktigt fram och tillbaka till jobbet. Startade ett nytt vad med M - vi måste hålla oss inom tillåten pointsmängd varje vecka, annars får vi böta 100 spänn till den andra. På kvällen var jag på Poetry Slam med A. Det var trevligt den här gången också, även om vi saknade borden på vilka det förra gången stod levande ljus och våra tekoppar.
Idag: Tog bussen till jobbet. Dålig idé - jag fick stå hela vägen och det tog längre tid än det gör att promenera dit. Nu ska jag äta och sedan åka hem till M där jag har fått den stora äran att få vara med och provspela nya sällskapsspel.
En kall dag
Igår satt jag på kontoret till 15 och jobbade sedan extra mellan 16-22. Efter jobbet gick jag hem till syster och T för att låna deras bil. När jag kört hem så glodde jag lite på TV och lade mig sedan ovanligt sent att sova, i väntan på att bli väckt av J som skulle anlända med tåg. När han ringde 02.56 så visste jag knappt var jag befann mig. Därför är det rätt imponerande bara att jag lyckades få på mig kläder och ta mig hemifrån, och än mer imponerande att jag faktiskt lyckades köra in till stan och hämta J, och ta oss helskinnade hem igen! Imorse vaknade jag tidigt men ändå sent av J's klocka (eftersom jag verkar ha lyckats ignorera min egen i ungefär en och en halvtimme) och fick skynda mig för att hinna skjutsa honom till tandläkaren och lämna tillbaka bilen till syster och T. Nu sitter jag på kontoret och känner mig groggy och mår illa och väntar på något odefinierbart som ska göra att allt känns bättre.
Annars går det ganska bra att vara utan bil. Jag har promenerat till skolan i två dagar, och det har inte varit några större problem utan snarare ganska trevligt. Det kan delvis ha att göra med att jag verkar ha gått och blivit vuxen eftersom jag plötsligt börjat klä på mig ordentligt i vinterkylan. Jag har faktiskt köpt riktiga vinterkängor i år, något jag inte har gjort sen... jag minns inte när. Jag brukar glatt (nåja...) traska omkring i mina vanliga lågskor och frysa om fötterna. Jag tror faktiskt inte ens att jag hade riktiga skor när jag bodde i Luleå det där rekordkalla året i slutet på 90-talet! Nu har jag snarare överskattat vinterkylan så att det har blivit för varmt när jag har promenerat - höga kängor, lång kappa, långkalsonger, halsduk, dubbla vantar och dubbla mössor kanske inte är riktigt nödvändigt än? Nåja, jag tar hellre av mig ett par plagg på vägen än går och fryser! Ett bisarrt faktum kvarstår dock - eftersom det är riktigt kallt i byggnaden där mitt kontor ligger, och framförallt på mitt kontor, så fryser jag mer inne än ute. Trots en hel fönsterbräda fylld med levande ljus (det hjälper faktiskt... lite) och en stor kopp te i händerna så fryser jag ändå så mycket så att jag måste ha på mig fingervantarna!
