adiaphora

Igår var jag på dop, vilket inte var någon vidare trevlig upplevelse. Om man bortser från att jag inte köper konceptet med att ett litet barn utan något att säga till om ska "upptas i den kristna gemenskapen", så unnar jag självklart lilla K att ha en alldeles egen dag där han får sitt namn och välkomnas till livet och alla gullar med honom och ger honom presenter. Och även om jag tyckte att stora delar av dopet var lite svårt att smälta på grund av allt prat om Gud och kristendom, så kunde jag ändå ta det genom stänga av öronen lite halvt och istället fokusera på lilla K. Men när prästen på slutet säger "och nu reser vi oss alla upp och bekänner oss till den kristna tron" så var måttet faktiskt rågat. Det kändes riktigt konstigt, obehagligt och dessutom oväntat för mig som aldrig varit på dop och inte hade den blekaste aning om att lilla K's namngivande skulle innebära att jag förväntades bekänna mig till den kristna tron!