Sjukpyssel

Idag när jag och E är sjuka så blir det inte så mycket aktivitet här hemma (mer "överleva dagen" tills P kommer hem) så då kommer jag att ägna mig åt att fixa med den nya bloggen som jag ska flytta över till. Ny adress: http://egalating.blogspot.com/


Städa ut sjukdomen

Vi är sjuka här hemma. Jag har någon slags magsjuka light och E är förkyld och hängig och har haft feber. Jag tror att vi båda är på bättringsvägen och alltid när en sjukdom är på väg att ta slut så får jag för mig att jag kan påskynda det hela om jag röjer bort alla baciller genom att tvätta, vädra, duscha och så vidare. Så idag när P tog med E på promenad till affären så passade jag inte på att ta lite välbehövlig vila, utan istället dammsög jag och vädrade jag ur sovrummet och bytte sängkläder i både vår och Elmers säng och tvättade hans snuttefiltar och duschade. Tidigare idag har jag också kastat hans gamla nappar och gett honom nya fräscha. Nån som tror att det hjälper..?

Bebismys

När E var mindre var det mycket prat om saker som folk tyckte (och det kändes som att det var meningen att man själv skulle tycka) var så mysigt.

Klassikern är ju att alla tjatar om att det är så mysigt att amma, men det har jag aldrig tyckt och kommer förmodligen aldrig heller att tycka - i början gjorde det ont och nu på slutet är det ångestfyllt eftersom han äter dåligt och dessutom inte går upp så bra i vikt och jag oroar mig för att jag inte ska ha mat så det räcker. Dessutom har han sällan legat stilla och harmonisk och ätit sig igenom en hel måltid - oftast har det varit magknip eller rap eller allmänt ointresse och krångel som har inneburit en smärre brottningsmatch under tiden.

Det var också mycket prat om att njuta och ta tillvara på den första tiden, men jag tyckte inte att det var så fantastiskt i början - det var förstås fantastiskt att han äntligen kommit och han i sig var fantastisk, men vi var extremt trötta både fysiskt och mentalt och dessutom stressade och oroliga och vi hade ju ingen direkt kommunikation med honom, annat är det ju nu!

En annan sak som folk sa var att de tyckte att det var mysigt när bebisen sov i famnen. Jag hade svårt att kunna njuta av det eftersom han i princip inte gjorde annat än att sova i min famn - han somnade ofta vid bröstet och la jag bort honom så vaknade han, eller så somnade han medan vi vyssjade honom i famnen och la vi bort honom så vaknade han, så det var nästan oftare jag hade en sovande bebis i famnen än inte. Nu har vi börjat låta honom somna själv i vagnen och dessutom sover han i egen säng på nätterna. De få gånger som jag vyssjar honom till sömns i famnen så vaknar han till och blir missnöjd om jag sätter mig ner och ännu mer om jag lägger mig ner så han hamnar i magläge. Men nu skulle jag verkligen tycka att det var jättemysigt att slumra en stund i soffan med honom sovandes på magen!

Hur gick det sen?

P sitter och läser för E ur min älskade otroligt fina muminbok Hur gick det sen. Texten är ju mer som handskriven är vanlig maskintext och P har uppenbara problem med att tyda den. Det är väldigt underhållande att lyssna på hur han pausar och stakar sig - det låter som att han precis har lärt sig att läsa.

Massage

Sen liten kom har jag haft ont i ryggen, så i julas stod massage högst upp på önskelistan. Jag fick tre massagetillfällen av P och två av pappa men har inte kommit iväg på nåt eftersom de har öppet dagtid och jag då är hemma själv med killen. På sistone har jag haft väldigt ont i ryggen så P erbjöd sig att ha lillen på jobbet medan jag gick på massage. Så igår lämnade jag av lillen på P's jobb och åkte till Spa Gamla Gefle för en halvtimmes rygg- och nackmassage. Väldigt trevligt ställe och väldigt skön massage! Och jag kan inte förstå varför man måste få såna saker av någon annan för att kunna unna sig att gå, varför inte unna sig själv sånt oftare? Det kostar i och för sig ett antal hundralappar men det är ju egentligen inte så att jag inte har råd och de där hundralapparna lägger jag ju på annat trams varje månad. Sen råkade det bli dyrt ändå igår för att massagetjejen övertygade mig om att jag borde lägga 540 spänn på någon slags stimulerande kroppsserum för att få igång blodcirkulationen, men det är ju en annan sak...


Hjul

Idag skulle P ha lillkillen på jobbet medan jag var på massage. Jag packade i ordning alla nödvändiga och onödiga prylar och lade dem och knatten i barnvagnen och drog hela ekipaget till garaget. Sen stuvade jag in alla saker i bilen och lade chassit till barnvagnen i bakluckan. När P kom och mötte oss på parkeringen vid hans jobb och plockade ur chassit så sa han att det saknades ett hjul. Först trodde jag att han skojade, sen sa jag att det inte kunde stämma och till sist accepterade jag att det hade lossnat men konstaterade att det måste ligga i bakluckan. Men nej, inget hjul där. Så P fick köra vagnen runt på Högskolan med tre hjul och väl hemma igen så hade nån ställt upp det fjärde hjulet fint mot vår garageport. Hur lyckas man?

Herr Sambo

Radhuset är överbelamrat med prylar som hotar att ta över varenda fri yta, särskilt i hallen och förrådet. Det komplicerar till det faktum att vi egentligen vill röja och kasta ut allt onödigt innan vi flyttar till huset - det är svårt när det helt enkelt inte finns någon yta att röja på. Idag när Patriks pappa och fru skulle komma på besök så tyckte jag att det kunde vara dags att göra åtminstone ett litet ryck i röran. Patrik ställde sig mellan hallen och förrådet och tittade fram och tillbaka och konstaterade uppgivet: Nej, jag kastar in handduken! Jag insisterade och fick honom att stuva om en del, vilket han gjorde med inte mindre än att han under tiden gick med en bister uppsyn och muttrade "Dekadens!". Men efter en ganska kort stund och ganska liten ansträngning från vår sida (hur kommer det sig att vi alltid lyckas få små saker att verka som helt oöverstigliga projekt?) så hade vi frigjort en liten yta som vi nu ska använda till att ställa alla saker som vi ska göra oss av med på. Och Patrik konstaterade: Så fantastiskt det känns!


Knatten

För att kunna blogga ohejdat om knatten och lägga ut lite bilder på honom så har jag nu startat en underblogg till denna: adiaphora.blogg.se/knatten Den är lösenordsskyddad men har hans förnamn som användarnamn och efternamn som lösenord, så de som känner oss kommer ju in ändå.

Bokdagbok januari 2011 del 2

Två böcker som jag påbörjat på sistone och som jag inte kommer att läsa ut:

Carl-Johan Vallgren: Kunzelmann & Kunzelmann

John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda

De är inte direkt dåliga och det kan säkert finnas andra som uppskattar dem mycket men de passar verkligen inte mig.

Bokdagbok januari 2011

Bob Hansson: Gunnar

Bra, framförallt för att den var tankeväckande. Smart av Bob att förklä sina egna livsåskådningar i form av huvudkaraktärens funderingar i en roman. Tänkvärt om människors s.k. självhat och hur viktigt arbetet är för de flesta av oss för att vi ska känna att vi gör (och är!) något meningsfullt.


Alex Schulman: Skynda att älska

Mycket bra! Fin och kärleksfull beskrivning av Alex uppväxt och hans relation till sin pappa som fick mig att tänka på min egen uppväxt och mina egna föräldrar och också fundera lite på framtiden med lillkillen.


Alex Schulman
: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Helt ok, men det mesta hade jag redan läst på hans blogg och det känns mer som just ett ihopplock av små betraktelser han tidigare skrivit än en bok.


(Jäm)vikt

Mamma har problem med magen och är inte särskilt pigg så hon har problem med att äta och hålla vikten och kämpar för att hålla sig ovanför underviktsstrecket. Sonen har bara gått upp totalt 50 gram sedan den 3:e januari så vi trugar och kämpar med att försöka få i honom mat. Själv väger jag 7 kilo över BMI-gränsen och 13 kilo över min önskevikt. Tänk om det gick att flytta över och dela med sig av överflödet...

Många kockar ger... mer kritik?

I mitt jobb så arbetar vi ofta flera personer på någon slags text - en ansökan, ett artikelmanus eller nåt liknande. I regel är det då någon av oss som skriver ihop ett utkast som skickas ut till de andra som kommenterar och ändrar efter eget tycke så att det i deras mening blir bättre, och markerar sina ändringar med Spåra ändringar-funktionen i Word. Och jag har börjat inse att jag nog inte är "cut out" för det här eftersom jag inte kan låta bli att ta det lite personligt och ta lite illa upp när jag får tillbaka något av de utkast som jag har skrivit och det bara lyser rött av alla ändringar, eller när det efter ett antal varv runt har blivit väldigt mycket förändringar jämfört med originaltexten, även de gånger då jag inte är särskilt nöjd med mitt utkast. Jag vet ju att när jag ändrar i någon annans utkast så innebär inte det att jag tycker att det är dåligt (det kan ju t.o.m. vara så att man gärna vill ändra för att visa att man är engagerad och verkligen har jobbat på texten), men ändå lyckas jag tolka alla andras ändringar i mina utkast som negativa och så klandrar jag mig själv för saker jag missat eller för att jag helt enkelt inte skrev bättre. Sen är det ju i sig också ett problem att vara flera som skriver på samma text - vi har naturligtvis väldigt olika språkstilar och olika åsikter om hur en viss text ska se ut och det blir någon slags blandning mellan att respektera någon annans förslag och ändringar och att komma med sina egna förslag, vilket lätt gör att hela texten blir som en slags kompromiss. Så frågan är hur mycket bättre texten egentligen blir av att flera skriver på den. 

Kommunikation

Min och P's kommunikation är som en parodi på kvinnors och mäns olika sätt att kommunicera på. När P talar säger han det han menar och inget annat och när han lyssnar och tolkar vad andra säger så har han snudd på Aspbergers-tendenser och tar vad de säger väldigt bokstavligt och konkret och tolkar inte in mer (men möjligtvis mindre) än det som sägs. När jag pratar så säger jag typ det jag menar, fast ofta en förenklad och underdriven version av det, och när jag lyssnar och tolkar vad andra säger så läser jag in massor med undertexter och extrabetydelser utifrån framförallt talarens tonfall.

Igår skulle P umgås med sina bröder och då vill de helst vara hemma hos oss och spela TV-spel och härja. Jag sa först att det var "helt ok" om de var här, så länge de inte var kvar och härjade när E skulle sova för natten. Jag skulle hem till syrran och P sa att de kunde vara här tills jag kom hem igen. Sen ändrade jag mig och sa att det var "helt ok" om de var kvar längre så länge de höll sig tysta och till slut sa jag att han fick "göra som han vill" så länge han tog hand om E om han vaknade. Det slutade med att bröderna inte bara var kvar när jag kom hem utan också stannade över natten och en bra bit in på dagen. Jag förstår om det inte verkar vara nån stor grej, men i det här lilla radhuset känner jag mig lite instängd och trängd när det är folk här och jag inte kan röra mig och göra vad jag vill (annat blir det när vi flyttar in i huset!). Men det intressanta är hur vi lyckas kommunicera om varandra så. När jag säger att det är helt ok att de är här och helt ok att de stannar även när vi har gått och lagt oss så menar jag att jag inte uppskattar det men att jag kan tänka mig att "uppoffra mig" för P's skull, och jag utgår från att P ska förstå det eftersom han känner mig och vet vad jag brukar tycka i frågan. Men P tolkar det som att jag faktiskt menar det jag säger - att det just den dagen jag säger att det är helt ok faktiskt är helt ok...


Matdagboken

www.matdagboken.se Jag har precis registrerat mig så jag är inte alltför insatt och det är inte direkt någon flashig sida, men det verkar som att man i gratismedlemskapet kan göra det viktigaste - skriva in vad man ätit och sedan få reda på hur många kalorier, fett, protein och kolhydrater det innehåller (och naturligtvis få allt ihopräknat). Någon som testat den förut?

 Jag ska testa Aftonbladets viktklubb en vecka också (tack Helen!) - förr har jag tyckt att det har varit jobbigare än Viktväktarna eftersom jag har haft lättare att räkna points, men nu när de ändrat pointsberäkningen och dessutom är så mycket dyrare än konkurrenterna så överger jag som sagt VV och tycker att det är värt att testa viktklubben igen.

Mot ett nyttigare liv: del 2

Mjukstart var ordet; den första veckan har jag gått ner knappt ett halvt kilo. Fast då har jag också ägnat veckan åt att äta upp allt onyttigt vi hade hemma i skåpen, och dessutom "råkat" köpt både pizza och godis vid ett varsitt tillfälle...

Förra veckan gick jag med i Viktväktarna Online och idag var det meningen att jag skulle börja viktväkta på riktigt, men jag har varken lust eller motivation så jag har utnyttjat min ångerrätt och gått ur igen. Delvis för att jag stör mig på att de bytt pointssystem så att jag måste lära om på nytt och delvis för att jag känner att jag inte orkar hålla på och krångla. Jag blev bjuden på lunch hemma hos H idag och vill då kunna äta utan att tjafsa om points.

Jag vill ha en mycket enklare metod, nåt i stil med tallriksmodellen men mer konkret - något som anger typ hur många deciliter/gram av kolhydrater, protein osv. som man bör äta, som man kan använda för att portionera snarare än räkna. Något så handfast skulle ju fungera även i situationer som restaurangbesök och när man blir bjuden på middag. Någon som har några tips om något liknande? En väldigt enkel modell skulle t.ex. kunna vara tallrikar utformade efter tallriksmodellen - sådana verkar finnas, men jag hittar ingenstans att beställa ifrån.


Minne

Jag är allvarligt bekymrad över mitt bristfälliga minne! Jag blev sugen på att beställa Lingonkungen av Jan Henrik Swahn men fick inte tag på den och blev då plötsligt fundersam på om jag redan hade den. Började gå igenom böckerna i bokhyllan i jakt på den och insåg då hur många böcker jag äger som jag faktiskt inte kan svara på om jag har läst eller inte (och då ännu mindre vad de handlade om eller vad jag tyckte om dem..). När jag besvarade den där boklisteutmaningen på Facebook nyligen så var det samma problem, jag fick gissa mig lite fram eftersom jag inte riktigt minns vilka jag faktiskt har läst eller vilka jag bara känner väl till eller borde ha läst. Och filmer är det förstås samma sak med - om jag mot förmodan minns vilka filmer jag sett (använder oftast J och P som ställföredrädande minnen där) så minns jag knappast vad som hände och definitivt inte hur de slutade.

Det dåliga minnet drabbar förstås också det sociala livet - jag har svårt att minnas vad folk berättar för mig, särskilt vad avlägset bekanta eller personer jag pratar med sällan jobbar med eller har för sig. Och allmänbildningen ska vi inte tala om, det här är den största anledningen till att jag hatar frågespel - jag får ångest och blir jättestressad när det kommer frågor som de andra tycker att det är självklart att man borde kunna svaret på och jag verkligen inte minns fast jag vet att jag borde.

Ännu värre är att det dåliga minnet drabbar mitt arbete - jag minns ju fasen inte vad som står i de artiklar och böcker jag har läst, så det är svårt att utvecklas och bygga vidare på gammalt, och jag känner mig ofta dum och inkompetent eftersom jag inte minns sådant jag borde kunna. Jag har börjat skriva sammanfattningar av viktiga artiklar som jag kan ta hjälp av eftersom jag inte minns dem och inte kan hålla på att läsa om samma artiklar om och om igen, och det hjälper lite. Jag får nog göra samma sak med böcker och dylikt - jag har faktiskt en bokdagbok som jag fick för längesen.

Men det värsta av allt är att farmor har Alzheimers som råkar vara ärftligt i hyfsat hög grad. Jag är 33 år nu och har fruktansvärt dåligt minne redan - hur ska detta sluta?

Ska det vara så svårt?

I går var vi på husvisning och i natt låg jag vaken i drygt två timmar och funderade på huset - jämförde det med andra hus vi tittat på, med bekantas hus och med mina drömmars hus och funderade på hur vi skulle kunna använda rummen och hur de skulle kunna inredas. Huset är jättefint och har ett bra pris och vi är nog intresserade, men förstås uppfyllde det inte riktigt alla mina drömmar...

Mitt drömhus är ett stort rött trähus med vita knutar och flera våningar. Det har sovrummen på en annan våning än sällskapsrummen så att jag och barnen kan sova ifred när P härjar med sina kompisar. Huset har två badrum (med badkar i ett av dem), minst fyra sovrum (ett till oss, ett till varje barn och ett kontor/hobbyrum) och två sällskapsrum alternativt ett större sällskapsrum i två "delar", samt helst också någon slags gillestuga (för TV-spelande och dylikt). Det har en stor avskärmad gård och ligger avskilt och naturnära men ändå rätt nära stan. I huset är allt färdigt och nytt och fräscht men ändå med en lantlig stil (särskilt i köket). Och förstås ska huset helst kosta under två miljoner, åtminstone klart under tre. När jag funderar på hus vi tidigare tittat på och på bekantas hus så uppfyller förstås inga hus de här kraven, men ändå, är det verkligen så mycket begärt..?


Mått

Nu har jag kollat mina mått (dock var måttbandet för stelt för att använda, så jag fick mäta med snöre och sen kolla det mot måttbandet...):

Höfter: 107.5 cm
Midja: 95 cm
Precis under bysten (känns knepigt att mäta runt bysten så länge jag ammar): 87 cm

Natten

Man ska inte ropa hej...

Det blev lite tokigt igår kväll. Vid åtta var E trött och behövde sova, men jag har fått för mig att det inte går att ändra för stora steg i taget så jag tänkte att det var för tidigt att sova för natten då eftersom han somnat halv elva natten innan. Därför väckte jag honom efter knappt en timme så han skulle hinna vara vaken en sväng till innan det blev läggdags på riktigt. Men han var jättetrött - först satt han helt apatisk i min famn och rörde inte en fena och sen blev han ledsen (och jag fick enormt dåligt samvete). Fick mat och slumrade lite till den och blev sen jätteledsen igen efteråt. Så då bestämde vi oss för att lägga honom för natten direkt. Förstås vaknade han till och blev pigg och glad på skötbordet när vi precis bytt blöja och satt på pyjamas, men eftersom vi påbörjat läggningsprocessen och visste att han egentligen var trött så lade vi honom ändå. Det gick utan alltför vilda protester, men vi fick gå in kanske en gång var tionde minut och plutta i napp och så innan han till slut somnade efter femtio minuter. Det i sig var väl ingen större katastrof, han somnade ändå själv i sin egen säng och inte senare än kvällen innan, men sen vaknade han strax före fem och var vaken i nästan en timme. Någorlunda nöjd när han fick nappen och jag vaggade lite på sängen då och då, men ändå.

Jag förstår inte varför han vaknar mitt i natten. Igår sov han bara 4,5 timme under dagen, så att han vaknade borde inte handla om att han sovit för mycket innan. Och även om läggningen blev konstig så borde inte heller det förklara varför han vaknar vid den tiden. Kanske är det något med magen, eller så är det alla dessa obehagliga drömmar som han verkar ha.

Nåja, vi jobbar på. Vi ligger lite i ofas med amningen - han äter först kring tio på kvällen, sen kring två på natten och sen blir han hungrig igen kring sju, lite för tidigt för att jag ska tycka att det är dags att gå upp (inte bara för att jag är trött utan också för att han då bara sovit ca åtta timmar) men lite för sent för att det ska kännas rätt att amma i sängen och somna om i flera timmar. De senaste morgnarna har jag valt det senare alternativet och då sover han vidare till runt halv tio. Kanske går det lite bättre om han går upp tidigare på morgonen?


E

Jag har insett att lillkillen oftast är lättare att ha att göra med än jag får för mig.

T.ex. drog jag ut på att försöka lägga honom i egen säng på nätterna eftersom jag trodde att det skulle bli så jobbigt och jag var för trött för att orka ta tag i det jobbiga. Men första natten jag ens försökte så gick det hur smidigt som helst och sen dess har han sovit i egen säng på nätterna utan några problem. 

Jag har också fått för mig att han måste vyssjas till sömns i famnen (eller åtminstone var det så när han var mindre och sen har vi fortsatt med det av ren vana),  men när jag de senaste dagarna har testat att bara lägga ner honom i vagnen med snuttefilt och napp så har det fungerat utan problem de flesta gångerna, förutom att jag oftast har fått gå in efter en liten stund och plutta i nappen som han tappat.

Sen har jag trott att jag måste amma honom till sömns i vår säng inför natten och sen flytta över honom till egen säng, och därför har vi alltid passat in läggdags med matdags. Men igår åt han "uppe" fyrtio minuter innan läggdags, och det var inga problem att få honom att somna själv i sängen med snuttefilt och napp.

På sistone så har vi haft det lite jobbigt med nattsömnen - E har alltid somnat sent men efter julhelgen har det blivit ännu senare och dessutom har han börjat få för sig att vara pigg och vaken en stund mitt i natten, och förstås trodde jag att även dessa problem skulle vara svåra eller kanske omöjliga att åtgärda. Men efter att ha pratat med folk och läst på lite så har jag insett att han nog helt enkelt har sovit för mycket på dagen för att sova så mycket som vi vill på natten (på flera ställen står det att barn i hans ålder sover ca 10 timmar på natten och 5 timmar på dagen, och han har nog sovit snarare 8 på natten och säkert  snudd på lika mycket på dagen). Så igår höll jag koll på hans sovstunder på dagen och såg till att de inte blev för långa. Det resulterade i att jag fick väcka honom varje gång han sovit och jag hade jättedåligt samvete hela dagen och ifrågasatte mig själv hela tiden. Men när vi väl la honom halv elva på kvällen så somnade han som sagt duktigt själv, och sen sov han hela natten (förutom matpauser förstås) till halv tio i morse.

E är helt enkelt en duktig liten kille med en ibland lite för pessimistisk mamma! 


Tidigare inlägg
RSS 2.0