Bebismys
När E var mindre var det mycket prat om saker som folk tyckte (och det kändes som att det var meningen att man själv skulle tycka) var så mysigt.
Klassikern är ju att alla tjatar om att det är så mysigt att amma, men det har jag aldrig tyckt och kommer förmodligen aldrig heller att tycka - i början gjorde det ont och nu på slutet är det ångestfyllt eftersom han äter dåligt och dessutom inte går upp så bra i vikt och jag oroar mig för att jag inte ska ha mat så det räcker. Dessutom har han sällan legat stilla och harmonisk och ätit sig igenom en hel måltid - oftast har det varit magknip eller rap eller allmänt ointresse och krångel som har inneburit en smärre brottningsmatch under tiden.
Det var också mycket prat om att njuta och ta tillvara på den första tiden, men jag tyckte inte att det var så fantastiskt i början - det var förstås fantastiskt att han äntligen kommit och han i sig var fantastisk, men vi var extremt trötta både fysiskt och mentalt och dessutom stressade och oroliga och vi hade ju ingen direkt kommunikation med honom, annat är det ju nu!
En annan sak som folk sa var att de tyckte att det var mysigt när bebisen sov i famnen. Jag hade svårt att kunna njuta av det eftersom han i princip inte gjorde annat än att sova i min famn - han somnade ofta vid bröstet och la jag bort honom så vaknade han, eller så somnade han medan vi vyssjade honom i famnen och la vi bort honom så vaknade han, så det var nästan oftare jag hade en sovande bebis i famnen än inte. Nu har vi börjat låta honom somna själv i vagnen och dessutom sover han i egen säng på nätterna. De få gånger som jag vyssjar honom till sömns i famnen så vaknar han till och blir missnöjd om jag sätter mig ner och ännu mer om jag lägger mig ner så han hamnar i magläge. Men nu skulle jag verkligen tycka att det var jättemysigt att slumra en stund i soffan med honom sovandes på magen!
Klassikern är ju att alla tjatar om att det är så mysigt att amma, men det har jag aldrig tyckt och kommer förmodligen aldrig heller att tycka - i början gjorde det ont och nu på slutet är det ångestfyllt eftersom han äter dåligt och dessutom inte går upp så bra i vikt och jag oroar mig för att jag inte ska ha mat så det räcker. Dessutom har han sällan legat stilla och harmonisk och ätit sig igenom en hel måltid - oftast har det varit magknip eller rap eller allmänt ointresse och krångel som har inneburit en smärre brottningsmatch under tiden.
Det var också mycket prat om att njuta och ta tillvara på den första tiden, men jag tyckte inte att det var så fantastiskt i början - det var förstås fantastiskt att han äntligen kommit och han i sig var fantastisk, men vi var extremt trötta både fysiskt och mentalt och dessutom stressade och oroliga och vi hade ju ingen direkt kommunikation med honom, annat är det ju nu!
En annan sak som folk sa var att de tyckte att det var mysigt när bebisen sov i famnen. Jag hade svårt att kunna njuta av det eftersom han i princip inte gjorde annat än att sova i min famn - han somnade ofta vid bröstet och la jag bort honom så vaknade han, eller så somnade han medan vi vyssjade honom i famnen och la vi bort honom så vaknade han, så det var nästan oftare jag hade en sovande bebis i famnen än inte. Nu har vi börjat låta honom somna själv i vagnen och dessutom sover han i egen säng på nätterna. De få gånger som jag vyssjar honom till sömns i famnen så vaknar han till och blir missnöjd om jag sätter mig ner och ännu mer om jag lägger mig ner så han hamnar i magläge. Men nu skulle jag verkligen tycka att det var jättemysigt att slumra en stund i soffan med honom sovandes på magen!
Kommentarer
Trackback
