adiaphora

Idag har det trots en lång arbetsdag ändå känts lugnt och skönt, mycket på grund av att stressen över rapporterna försvunnit, då den kursen äntligen är mer eller mindre avklarad. Efter jobbet har jag handlat på Willys, lagat och ätit nyttig middag och vattnat i rabatterna medan jag pratat i telefon med J.

Samtalet med J gjorde mig frustrerad och det handlar som vanligt om midsommar. Att en högtid som jag är så förtjust i ska skapa så mycket frustration varje år övergår mitt förstånd! J är inte direkt förtjust i någon högtid, tycker illa om att planera och vill i princip aldrig göra samma sak som mina tjejkompisar. De senaste åren har det inte direkt blivit något tjafs, vi har haft några halvdana midsomrar eftersom flytt och jobb ändå varit i vägen, men i år känns allt bara jobbigt.

Mina tjejkompisar med några respektive ska fira midsommar i en stuga i Bohuslän och jag vill jättegärna vara med. J vill förstås inte och fast det är min egentliga drömmidsommar så verkar vi bli få överhuvudtaget och då känns det inte lika kul, plus att jag förstås vill vara med J och helst också med L & T som inte vill åka så långt med lilla H och dessutom vet jag inte riktigt hur jag jobbar dagen innan midsommar och folk tjatar och vill veta när vi kan åka eftersom de kan och vill åka tidigare än jag kan och mitt i alltihopa börjar J prata om att åka till Rättvik och jag älskar Dalarna övehuvudtaget och särskilt på midsommar men jag vill ju vara med tjejerna och nu kan jag ju för en gångs skull hänga på till stugan och jag har ju typ lovat och folk kommer att bli sura/ledsna om jag bangar och... milda maränger, varför kan aldrig midsommar vara enkelt nuförtiden?