adiaphora

Idag har varit en tyvärr alltför typisk dag: jag kommer till kontoret senare (kring nio) än vad jag tänkt mig (snarare åtta), och börjar dagen med att kolla mailen och ladda upp i åtminstone en kvart. Sen sätter jag igång med det som bör göras (för tillfället att läsa artiklar) och hinner med det en stund innan jag får för mig att maila med P, vilket alltid tar väldigt lång tid eftersom jag fortfarande är på stadiet där jag läser varje mail minst tre gånger innan jag skickar det och några gånger till när jag väl skickat det innan jag får ett svar, vilket jag naturligtvis läser minst tre gånger. Sen fortsätter jag att läsa artiklar ett tag tills jag kommer på att jag verkligen måste ringa J och diskutera hur det blir med flytten, vilket jag naturligtvis också gör. Efter telefonsamtalet så åter till artiklarna en stund, innan M kommer till mitt kontor för lite allmänt småprat. Lagom till att vi börjar konstatera att det kanske är dags att återgå till att vara effektiv så kommer L och annonserar att det är fika, och det måste man ju förstås respektera även om man inte alls just då förtjänar en fikarast... Efter fikarasten några minuters artikelläsning innan det visar sig att MSN, som jag av någon dum anledning har på automatisk uppstart och inloggning, har annonserat mig som online vilket fått J att börja prata med mig där. Efter lite chattande varvat med lite mer läsning så kommer M och berättar att det är dags att äta lunch. Tillbaka efter lunchen så tvingar jag mig efter att ha avrundat på MSN med att stänga av programmet helt, och tar mig an artiklarna. Sedan lagom till halvtvå-två blir jag galet trött och sömnig och börjar nicka till av att läsa de där artiklarna vilket antingen leder till att jag bestämmer mig för att gå hem tidigt eller, som idag, att jag hittar på någon trevligare sysselsättning vid datorn...

Dagens läxa är att lita på mig själv, och att våga fråga! Min handledare till uppsatsen har sagt att jag ska göra en viss typ av dataanalys, som jag helt enkelt inte har kunnat få till. När jag inte lyckats förstå hur jag ska applicera mina data på just den typen av analys, så har jag förstås inte hört av mig till handledaren för att fråga hur jag ska göra. Istället har jag läst på och försökt, försökt lite till och läst på lite till och ändå inte förstått hur han menat. Och naturligtvis visade det sig, när jag idag väl tog upp detta med honom, att det faktiskt inte är den typen av analys jag ska använda mig av, utan att han har tänkt fel. Vilket förstås leder till frågan - varför frågade jag inte på en gång när jag inte förstod? Svaret rör sig naturligtvis dels kring en rädsla för att verka dum, och dels kring relationen mellan min tillit till mina egna kunskaper på det området och min tillit till min handledares kunskaper på det området. Men som sagt, läxan är att försöka lita mer på mig själv och att våga fråga!