adiaphora

Jag har faktiskt aldrig fattat det där med utbrändhet. Det ligger inte riktigt för mig har jag trott. Nu börjar jag inse att det kanske visst gör det. Jag kan inte alls slå ifrån mig stressen och tankarna på allt som borde göras, vilket gör mig deppig mest hela tiden.
Blir dessutom frustrerad på M, som trots att hon i princip bara har plugget att göra ändå inte riktigt gör sin halva av vårt gemensamma. Det är väl lite mitt fel som är för snäll och skämmer bort folk. Förr när jag inte har haft så mycket att göra så har det varit lite irriterande men ändå ganska lugnt. Nu går jag bara och tycker synd om mig själv för att det känns så orättvist att jag sliter på kvällar och helger för att hinna med både jobb och plugg och sedan dessutom måste kompensera för det hon inte gör av sin hälft.

Nog med gnäll. Hustomten har åkt och även om radhuset plötsligt känns lite tommare och tristare så är det ganska skönt också. Skönt för att jag nu kan vara mitt vardagssunkiga jag igen. Sova utan pyjamas och slacka runt i huset med T-shirt och trosor. Kissa med toalettdörren öppen och kyssas med J hur, och så mycket, jag vill. Låta skitiga underkläder ligga utspridda över golvet och låta disken stå kvar på bänken länge, länge. Såna där små detaljer som gör livet lite mer värt att leva!