adiaphora

Helt plötsligt så slog stressen till. Jag har länge gått och sagt att jag är stressad över uppsatsen, men det har varit på en rent logisk nivå och inte alls något känslomässigt. Nu när stressen väl har slagit till så är den så känslomässig så den nästan förlamar mig - jag har plötsligt vaknat upp och insett att om 7 veckor ska uppsatsen vara klar, trots att det just nu känns som att jag bara står och trampar. Att jag dessutom i samma veva måste hitta ny bostad (jag hoppas lite på den här), flytta och hitta nytt jobb underlättar faktiskt inte det minsta.

Så nu är det stresshantering som gäller - jag vet mycket väl att jag har en tendens att stilla stresskänslan genom sådant (som detta?) som inte alls löser problemet utan endast får tankarna på annat eller tillfredställer behovet av att känna att jag kommer någonvart. Men vid 29 års ålder måste jag väl kunna vinna över det där för första gången? Alltså tänker jag den här gången helt enkelt inte låta mig själv fly från stressen, och jag tänker mig att den lägger sig på en mer effektiv nivå så fort den (jag?) inser det.

Annars känner jag mig mest trött. De första veckorna efter att det tagit slut med J var jag så glad och tacksam över att det kändes som att jag fick tillbaka mina tankar, och därmed på sätt och vis även mina känslor. Nu är jag bara så himla trött på att tänka och känna så otroligt mycket hela tiden. Inte så att jag för något i världen skulle byta ut det mot det trygghetskoma som jag nu inser att jag innan befann mig i. Men ändå, jag är så trött och det skulle vara så oerhört skönt att hitta någon typ av pausknapp...