adiaphora

I måndags gick jag upp tidigt och packade väskan till mini-Robinson-kursen. Vi träffades i Hemlingby vid 12, och jag och många med mig hade missat att äta lunch innan och var huuungriga. Och förutom några frukter och en riskaka serverades det inget att äta förrän då vi senare på kvällen, efter diverse teambuildingövningar, lade ihop våra 120 kronor var som vi tagit med, och några åkte för att handla allt det vi i vår grupp skulle äta de närmaste dagarna. Vi hade fått instruktioner innan om att inte ta med egen mat eller dryck och lydig som jag är så gjorde jag inte heller det. Vid 20 fick vi äntligen mat och sedan lassade vi på oss våra tunga ryggsäckar och vandrade ungefär 9 kilometer till Älgsjön. Väl framme väntade militärtält som skulle monteras ihop under massiva, nästan ångestframkallande, myggattacker, och sedan var det sovdags.

Nästa morgon var det sjöbad och frukost (havregrynsgröt utan mjölk...) och ihoppackning av militärtält och väskor. Gång, delvis med kompass, från Älgsjön till Viälven som vi vadade över i lårhöjd med väskor och allt. Därifrån vidare till Grinduga för lunch på mackor med mjukost. Sedan skulle vi ha gått en extra vända, men det regnade så då behövde vi "bara" gå vidare från Grinduga till Harnäsbadet. Några fick skjuts och resten slängde in sin packning i bilarna, men jag och en tjej till ville bära packningen den sista biten också. Lite sport ska det ju vara... Framme vid Harnäsbadet satte vi upp militärtälten igen och sedan, efter en spännande kyrkbåtstur på sjön, lagades middag på spritkök. Burkskinka och potatismos, mmm...

Nästa morgon packades tält och väskor igen och frukosten lagades på spritköket. Vi hade egentligen redan ätit frukost och höll bara på att förbereda lunchen och vänta på ledarna när olyckan hände. Efteråt var alla förstås skakade men vi valde ändå att fortsätta dagen ungefär som tänkt, med att lyssna på en intressant föreläsning av Ing-Marie Persson som har hand om schimpanserna i Furuviksparken. Efter det tog vi oss hemåt och efter någon timmes trötthetsförnekelsefas så slocknade jag helt (efter att först lyckats stänga ute stackars svart katt på balkongen, som fick kämpa rejält för att väcka mig...).

Förutom olyckan var Mini-Robinson riktigt lyckat på alla fronter. Jag lärde mig att jag orkar mycket mer än jag tror (jag hade redan ont i både fötter, ben och rygg efter möhippehelgen) och att jag faktiskt inte dör om jag inte får mat varje timme (jag tror inte ens jag var otrevlig mot någon men det kanske inte jag är kvinna att avgöra). Jag lärde mig också att man kan överleva myggattackerna utan att få panik, att man kan sova i militärtält utan golv och med glipande dörr och väggar, äta lite vad som helst, gå långa sträckor med stora blåsor, gå på toa i skogen och mycket mera, och under tiden ha det riktigt trevligt! Jag antar att det hela underlättades av alla härliga människor som jag hade i min grupp, men jag är i alla fall sugen på mer friluftsliv, fjällvandringar och dylikt nu!