adiaphora

Jag vet att det låter knäppt, men jag längtar efter att bråka med P. Eftersom jag är rätt grinig, ärlig och avslappnad som person så är det naturligt för mig med diverse smågräl. Dessutom är jag från mitt förhållande med J van att vara väldigt avslappnad med honom och att gräla ofta och mycket, något som faktiskt inte har stört mig särskilt mycket - mitt förespråkande av öppenhet och ärlighet leder ofta till öppna konflikter. Sen är jag inte särskilt mogen och sansad av mig heller, så blir det väl ett gräl så har jag lätt att kasta mig in i det med huvudet före. P däremot är rätt lugn och sansad och tycker faktiskt att vi har bråkat en gång, fast det vi gjorde i min värld bara var att diskutera eller möjligtvis tjafsa lite. 

Mitt förhållande med P är vuxet och trevligt och sansat och allt är bara bra mellan oss... och jag orkar inte med det mer! Jag orkar inte vara sådär artig och trevlig och snäll och vuxen och mogen och sansad och kär och glad och jag orkar inte med att allt bara ska vara bra hela tiden. Jag vill snäsa, bråka, skrika och gråta och vara besviken och ha dåliga dagar och dåliga perioder och vara otrevlig, egoistisk, omogen och oresonlig och visa mig från mina allra sämsta sidor!
 
Varför jag inte gör det vet jag inte riktigt, det handlar väl om att P inte är sån och att jag då heller inte släpper fram det hos mig själv, men jag blir så trött av den här trevligheten och vuxenheten och längtar efter att få slappna av på riktigt. Och ja, jag är fortfarande väldigt kär i P, och även det gör mig trött - alla dessa känslor som aldrig tar paus. Det är väl just det som är grejen - att känslorna aldrig vare sig pausar eller skriks ut utan bara finns där, hela tiden.