En snopen dag
Igår var jag och tittade på radhuset som jag blivit erbjuden som trea i kön, och jag blev positivt överaskad och övertygad om att jag ville ha det. Direkt när jag kom hem så satte jag mig vid datorn och loggade in hos Gavlegårdarna för att tacka ja till radhuset, men då visade det sig att någon av de två före mig i kön redan hade tackat ja. Så som det ser ut nu så är jag fortfarande hemlös från och med 1:a mars och dessutom redigt besviken eftersom jag hade hunnit bespetsa mig på det där radhuset.
Efter radhusbesvikelsen blev jag i alla fall uppiggad av att få fikabesök av M vilket, förutom det allmänt angenäma i att få ägna en hel kväll åt trevliga samtal, dessutom ledde till att jag innan faktiskt röjde upp lite i oredan där hemma och gömde undan de flesta julsakerna i källaren.
Det var rätt längesedan jag lärde känna nya människor, vilket säkert delvis bidrar till min nuvarande fascination över känslan av att kunna prata oavbrutet i precis obegränsat antal timmar. Jag har svårt att släppa funderingarna på hur mycket i den känslan som beror på att de nya människorna är ovanligt trevliga och intressanta och hur mycket som beror på att det helt enkelt finns så mycket mer att prata om med nya människor. Jag och J pratade väldigt mycket i början av vårt förhållande och alldeles för lite i slutet av det, och även om det naturligtvis är "klassiskt" så undrar jag vad det beror på? Fanns det några tecken i våra samtal i början som jag borde ha sett, har vi bara vuxit ifrån varandra eller har vi helt enkelt pratat färdigt med varandra? Startar vi kanske alla nya relationer med en pott på ett antal timmars samtal med den personen? Hur gör man för att "vinna" fler timmar och fylla på potten innan den och relationen dör ut, och (hur) bör man hushålla med de få timmars samtal man ändå har tillsammans?
Efter radhusbesvikelsen blev jag i alla fall uppiggad av att få fikabesök av M vilket, förutom det allmänt angenäma i att få ägna en hel kväll åt trevliga samtal, dessutom ledde till att jag innan faktiskt röjde upp lite i oredan där hemma och gömde undan de flesta julsakerna i källaren.
Det var rätt längesedan jag lärde känna nya människor, vilket säkert delvis bidrar till min nuvarande fascination över känslan av att kunna prata oavbrutet i precis obegränsat antal timmar. Jag har svårt att släppa funderingarna på hur mycket i den känslan som beror på att de nya människorna är ovanligt trevliga och intressanta och hur mycket som beror på att det helt enkelt finns så mycket mer att prata om med nya människor. Jag och J pratade väldigt mycket i början av vårt förhållande och alldeles för lite i slutet av det, och även om det naturligtvis är "klassiskt" så undrar jag vad det beror på? Fanns det några tecken i våra samtal i början som jag borde ha sett, har vi bara vuxit ifrån varandra eller har vi helt enkelt pratat färdigt med varandra? Startar vi kanske alla nya relationer med en pott på ett antal timmars samtal med den personen? Hur gör man för att "vinna" fler timmar och fylla på potten innan den och relationen dör ut, och (hur) bör man hushålla med de få timmars samtal man ändå har tillsammans?
Kommentarer
Postat av: Fröken K
Trist att det blev så med radhuset :( Men vet du, jag tror att det snart blir en ledig igen (har hört på omvägar, men det är kanske inte så säkert att det hinner bli före 1 mars hm.)
Det där med samtal, relation och tider är en intressant reflektion tycker jag..
Postat av: J
You are SO right.
Postat av: H
Det handlar nog mycket om att ta hand om de vänskaper man har.. Vi har nog en förmåga att ta dem för givet och inte ge lika mycket. Vi anstränger oss mer i nya vänskaper. När vi gamla vänner träffas ligger de vardagliga samtalsämnena nära till hands, medan man med nya bekanskaper får anstränga sig lite mer. Det är dock skönt att kunna koppla av med gamla vänner utan krav på intressanta samtalsämnen alltid...
Trackback
