Kvällstrött
Jag har alltid varit kvällstrött men det har blivit värre med åren, och kanske ännu lite värre under graviditeten.
Problemet är att jag nuförtiden inte bara blir lite trött och får kämpa för att hålla mig pigg och vaken utan att jag verkligen tar helt slut, oftast ganska plötsligt. Det börjar kanske med att jag "bara" känner mig trött men sen efter ett tag så når jag nån slags gräns där det är som att jag går in i väggen totalt och bara inte klarar mer. Jag blir inte bara trött utan livet känns allmänt bedrövligt och jag blir både känslig och sur och grinig, särskilt när något från den punkten hindrar mig från att komma i säng. Det händer att jag vid såna tillfällen befinner mig i en situation som jag inte kan komma ur, och då får jag nästan panik. Till exempel har vi några såna gånger varit på middag hemma hos nån av P's jobbarkompisar och jag har varit beroende av andra för att ta mig hem och då har jag känt mig så låst så jag blivit alldeles gråtfärdig.
Dessutom kan jag aldrig sova ut på morgnarna numera heller. Det spelar ingen roll hur sent jag lägger mig på natten, jag vaknar hur som helst i regel före åtta (ibland långt före) och aldrig efter nio nästa morgon. Så hädanefter får jag nog börja inse hur jag är funtad och anpassa mig efter det. Jag måste börja inleda kvällar tidigare så att de inte slutar så sent och jag måste börja lära mig att avsluta kvällar i god tid eftersom jag bara mår dåligt och blir otrevlig om det blir så sent så att jag inte orkar längre, och även de gånger jag faktiskt orkar hålla igång sent så ångrar jag mig i regel nästa morgon när jag vaknar tidigt efter kanske sex timmars sömn under "fel" timmar.
Problemet är att jag nuförtiden inte bara blir lite trött och får kämpa för att hålla mig pigg och vaken utan att jag verkligen tar helt slut, oftast ganska plötsligt. Det börjar kanske med att jag "bara" känner mig trött men sen efter ett tag så når jag nån slags gräns där det är som att jag går in i väggen totalt och bara inte klarar mer. Jag blir inte bara trött utan livet känns allmänt bedrövligt och jag blir både känslig och sur och grinig, särskilt när något från den punkten hindrar mig från att komma i säng. Det händer att jag vid såna tillfällen befinner mig i en situation som jag inte kan komma ur, och då får jag nästan panik. Till exempel har vi några såna gånger varit på middag hemma hos nån av P's jobbarkompisar och jag har varit beroende av andra för att ta mig hem och då har jag känt mig så låst så jag blivit alldeles gråtfärdig.
Dessutom kan jag aldrig sova ut på morgnarna numera heller. Det spelar ingen roll hur sent jag lägger mig på natten, jag vaknar hur som helst i regel före åtta (ibland långt före) och aldrig efter nio nästa morgon. Så hädanefter får jag nog börja inse hur jag är funtad och anpassa mig efter det. Jag måste börja inleda kvällar tidigare så att de inte slutar så sent och jag måste börja lära mig att avsluta kvällar i god tid eftersom jag bara mår dåligt och blir otrevlig om det blir så sent så att jag inte orkar längre, och även de gånger jag faktiskt orkar hålla igång sent så ångrar jag mig i regel nästa morgon när jag vaknar tidigt efter kanske sex timmars sömn under "fel" timmar.
Kommentarer
Trackback
