Anger management
Ibland tycker jag nog lite för mycket om att reta mig på folk och ting, eller åtminstone har jag för lätt för att göra det. I helgen när vi åkte först fram och tillbaka till Högbackasjön och sen Gävle-Ockelbo-Axmar-Gävle satt jag och svor intensivt åt alla dumma fortkörare som höll på att köra på mig bakifrån trots att jag låg i 120-130, och vid ett tillfälle pekade jag till och med finger åt en av dem som helljusblinkade för att jag inte väjde rakt in i bilen i högerfilen så att han kunde komma förbi i vänsterfilen. Det var förstås lite töntigt och barnsligt att peka finger och jag ångrar det nu, men det är sådär jag håller på - jag ska liksom "uppfostra" folk och fä och inte låta dem komma undan utan att de får veta att de gjort fel.
Sen har jag en arbetskamrat (x) som jag retar upp mig så till den milda grad på. Stackars P får oftast höra långa haranger på vägen hem från jobbet varje dag om vad personen gjort för fel just den dagen... Och problemet är att x nuförtiden knappt behöver göra mer än att säga hej eller öppna munnen utan att jag börjar bli irriterad - allt x gör eller säger upplever jag helt enkelt är fel. Det har väl sina orsaker från början - x jobbar osjälvständigt och frågar extremt mycket och har varit väldigt duktig på att komma in på mitt kontor (eller ringa) och störa mig i tid och otid med extremt oviktiga frågor (som x i regel skulle kunna finna svaret på själv på några minuter med hjälp av hemsidan), även när jag har tydligt markerat att jag behöver arbeta ifred. Och det verkar som att om man går över ett visst antal gränser hos mig så har man straffat ut sig helt. Lite som Sheldon i Big Bang Theory som kör med "three strikes and you´re out", skillnaden är bara att han tydligt markerar för personen ifråga när de har gjort sin första, andra och tredje strike... (och att de dessutom har möjlighet att komma tillbaka från utfrysningen genom att läsa hans egendesignade "vett-och-etikett-kurs")
Poängen är väl att jag borde försöka finna mindre nöje i att reta upp mig på andra och att bara låta bli att lägga tid och energi på dem, som någon sa - varför låta någon bo gratis i ens huvud (om det nu inte råkar vara angenämt)?
Sen har jag en arbetskamrat (x) som jag retar upp mig så till den milda grad på. Stackars P får oftast höra långa haranger på vägen hem från jobbet varje dag om vad personen gjort för fel just den dagen... Och problemet är att x nuförtiden knappt behöver göra mer än att säga hej eller öppna munnen utan att jag börjar bli irriterad - allt x gör eller säger upplever jag helt enkelt är fel. Det har väl sina orsaker från början - x jobbar osjälvständigt och frågar extremt mycket och har varit väldigt duktig på att komma in på mitt kontor (eller ringa) och störa mig i tid och otid med extremt oviktiga frågor (som x i regel skulle kunna finna svaret på själv på några minuter med hjälp av hemsidan), även när jag har tydligt markerat att jag behöver arbeta ifred. Och det verkar som att om man går över ett visst antal gränser hos mig så har man straffat ut sig helt. Lite som Sheldon i Big Bang Theory som kör med "three strikes and you´re out", skillnaden är bara att han tydligt markerar för personen ifråga när de har gjort sin första, andra och tredje strike... (och att de dessutom har möjlighet att komma tillbaka från utfrysningen genom att läsa hans egendesignade "vett-och-etikett-kurs")
Poängen är väl att jag borde försöka finna mindre nöje i att reta upp mig på andra och att bara låta bli att lägga tid och energi på dem, som någon sa - varför låta någon bo gratis i ens huvud (om det nu inte råkar vara angenämt)?
Kommentarer
Trackback
