En skrämd dag
Strax före fem imorse vaknade jag av att det ringde på min dörr (alternativt porttelefon, jag har inte lärt mig skilja dem åt än). Jag tror att det var så i alla fall. Jag har inget titthål på min ytterdörr och ville inte gärna kommunicera med den som eventuellt stod i andra änden av porttelefonen, så jag gjorde ingenting förutom att kika ut genom köksfönstret och lyssna lite vid min dörr. Antagligen var det bara en dröm, om än en oerhört verklig sådan, men den fick mig att tänka. Jag bor på bottenvåningen. Ensam. I stan. Jag drar aldrig för persiennerna och sover och spatserar obehindrat runt naken. Det skulle faktiskt kunna vara en riktigt dålig idé. Vad vet jag om vem som får för sig att stå och se in genom fönstren på mig medan jag sover, eller kanske t.o.m. försöker ta sig in genom att ha sönder några fönsterrutor? Nej, hädanefter får jag nog bli tråkig och dra för persiennerna i sovrummet om nätterna. Ödet ska nog bara utmanas på rätt sätt och i lagom mängder...
Men hände inte nåt liknande i radhuset förr?
ja... det var väl någon tallrik inblandad också?
Jo, visst, det hände en gång i radhuset också. Jag vaknade helt övertygad om att dörrklockan hade ringt och tyckte senare att jag hörde ljud ute på gården. Det där med tallriken var en annan gång när jag kom hem sent efter att balkongdörren stått öppen en hel kväll och var helt övertygad om att någon klättrat in och gömt sig. Nästa morgon hittade jag en tom tallrik i kylskåpet, ett tydligt tecken på att jag haft rätt...
