Eckerölinjen

Igår åkte vi Eckerölinjen med P's pappa och hans fru. De var som de flesta andra mest ute efter att köpa halvbillig sprit, vi hängde med för att vi blev tillfrågade och för att vi tyckte att det kunde vara en trevlig dagsutflykt och ett bra sätt att passa på att träffa dem. Jag vet att det var många trevliga och helt normala människor med på den där båten, men kategorin white trash övervägde alldeles för starkt och färgade intrycket av resan rätt negativt.

Och folk (även P's pappa med fru) var så hetsiga: först skynda på båten för att paxa ett stort förvaringsskåp (en skyndar in och handlar i tax-freen medan den andra vaktar skåpet och sen byter de plats), sen en stunds andrum innan det är dags att skynda för att trängas i kön till smörgåsbordet (bord hade vi bokat innan så vi trängdes inte av den anledningen utan tydligen mest för att hinna äta mer?).

Bredvid kön till buffén ställde sig ett stort trash-patrask till synes för att köa in till à la carten. Vi hade våra misstankar redan från början, de såg inte direkt ut att vara såna som tänkte betala 200 spänn för en tjusig varmrätt, och när portarna slogs upp och servitrisen sa att alla med förbokade bord i à la carten fick gå in först så sa patrask-ledaren lagom högt och tillgjort "jaha, är inte det här kön till buffén? varför står vi då här?" och så flyttade hela gänget över sig till mitten av buffékön, en bit framför oss. Så jäkla töntigt och utstuderat och jag ångrar att jag inte sa ifrån (för som ni vet kan jag ju inte låta bli att reta upp mig till max). Sen drog de förstås också fram folk de kände från längre bak i kön "ja, vi har ju ändå bokat bord så det spelar ju ingen roll". Om det inte spelar någon roll, varför inte bara ställa er längst bak i kön istälet för att tränga er in mitt i? Jag är väldigt glad att vi hamnade långt ifrån dem när vi väl fick vårt bord...

Det märktes i alla fall att P's pappa och fru hade åkt den där vägen många gånger förut - de visste vad som skulle finnas på buffén och precis vad de tyckte om och verkade nästan ha en färdig plan för hur mycket de skulle äta av vad. Sen lagom till att vi ätit färdigt var båten tillbaka i Grisslehamn och det var dags för folk att kånka av all sin sprit och åka hem. Jag och P var nästan lite snopna för att det gått så snabbt och vi knappt hunnit tillbringa nån tid på däck (vi hade väl i och för sig hunnit mer om vi inte spelat ett parti plump mellan tax-free-stressen och buffé-stressen men vi var inte beredda på att det skulle vara över så snabbt). P's pappa konstaterade istället glatt och nöjt: "ja, det gick ju fort det där!".

Allt löser sig

Imorgon bitti åker jag och P norrut till Jukkasjärvi med sovstopp i Skellefteå på vägen upp och i Umeå på vägen ner igen. Det ska bli väldigt kul att se norraste Sverige, särskilt nu när vi nyss varit på semester i södraste Sverige.

Som vanligt har vi varit sent ute med att skaffa kattvakt, när vi ska vara borta en längre tid drar vi oss i regel för att fråga för att det känns mycket begärt att nån ska komma hit en gång om dagen en längre tid. Vi frågade runt lite och hade inte riktigt något bra alternativ den här gången, ända tills N från jobbet ringde häromdagen.

N har bott söderut ett tag men ska flytta tillbaka till Gävle nu i augusti. När jag frågade när flytten var så sa han att han får tillgång till lägenheten på måndag men eftersom P var hans enda alternativ till flytthjälp och nu kommer att vara i norraste Sverige under veckan så skulle han nog få vänta med flytten tills vi kom hem och bara dra dit en madrass att sova på så länge. Jag beklagade och lovade att vi skulle hjälpa till när vi kom hem igen och så la vi på luren... Som tur var så tänkte P några steg längre än vi andra två och kom på den briljanta idén att N förstås kan bo här medan vi är borta. Så nu slipper N sova på en madrass i en tom lägenhet och får istället bo i vårt trevliga radhus, medan vi får en trevlig och pålitlig hus- och kattvakt under veckan - briljant var ordet!

Helt otroligt hur det alltid kan lösa sig så bra fast vi alltid skjuter upp problemen till sista minuten!


Vara där det händer

Ofta har jag en känsla av att det händer roligare, bättre och mer någon annanstans än där jag just då befinner mig. Typ att de nog har roligare på den där andra festen eller att den andra restaurangen skulle vara trevligare. Att jag missar något. Det är alltså ganska sällan jag känner att jag är "där det händer", men ett konsekvent undantag är på bra konserter. Som nu senast på Winnerbäck, då ville jag inte vara någon annanstans och behövde heller inte fundera på om det fanns något bättre att göra just då - då var det alldeles solklart att jag var där det hände!


Husvakter

Under veckan vi var borta så bodde P's ena bror med flickvän här för att ta hand om katter och blommor - en bra lösning eftersom jag tror att de fick ut lika mycket (om inte mer) av det som vi eftersom de fick bo i vårt radhus med gård istället för i hans lilla etta utan balkong. De verkar ha skött uppdraget hyfsat bra även om svart katt verkar totalt undernärd på gos och hade lämnats ute en hel natt när de inte orkade vänta på att få in honom, och att de väl kanske inte städat sådär väldigt fint efter sig. 

Och jag tänker på just det där med städningen - om jag bodde hemma hos nån skulle jag verkligen se till att diska upp och göra fint innan de kom hem, men när vi kom hem satt de och spelade TV-spel och hade lämnat smutsig disk i diskhon, inte kört diskmaskinen etc (det var inte så illa men inte heller som jag skulle valt att lämna tillbaka efter mig). Jag gick och förbryllade mig lite över det där och kom då att tänka på en sån där typisk mamma-replik: "men det är väl skönt att de kan vara så avslappnade". Och kanske är det så jag borde se det - istället för att reta upp mig på egoistiska människor som inte fattar det ena med det tredje och inte tänker på andra eller på att göra vissa saker så kanske jag borde skaffa den repliken som ett nytt mantra och varje gång tänka på hur skönt det måste vara för dem att ha en så avslappnad inställning och att jag kanske borde skaffa mig en sån istället för att reta upp mig på de som har det?


Några bilder från semestern


Möllan i Bonderup i närheten av det fina B&B vi bodde på. I möllan är det våffelcafé på söndagar. Ägarna blev besvikna för att vi inte ville ha och verkade tycka att det var mycket märkligt att vi (som hade frossat loss på frukosten på B&B:t vid tiotiden) inte vad hungriga vid tolvtiden.


Kullens fyr i Kullaberg på Kullahalvön på västkusten.

 
Josefinelund  - avskild strand med grotta på Kullahalvön. Brant klättring på en stig full av sniglar på vägen ner och upp igen, jobbigt men helt klart värt det.


Lars Vilks Nimis på Kullahalvön. Inte utmärkt på kartan och mycket svårt att hitta trots att vi fick vägbeskrivning från vandrarhemmet i närheten som vi bodde på. Inte heller några skyltar dit (annat än några gula N målade här och där på några träd) så vi fick vägbeskrivning igen av någon (misstänkt lik Vilks själv...) på en tomt vi gick rakt in i. Vägen (läs stigen) dit gick sedan uppåt igenom en kohage, över några privata tomtar, genom massa skog och sedan väldigt brant ner till stranden den låg på (tänk som att vi startade högst uppe på berget man ser...). Ännu jobbigare än dagen innan men värt det även denna gång även om jag helt klart överansträngde musklerna som håller upp min gravidmage som numera är rätt stor.

Boendetips

Vi har precis kommit hem efter en trevlig semester i södra Sverige. Utanför Lund bodde vi på det trevligaste B&B som jag någonsin bott på (i och för sig har jag begränsad erfarenhet från Sverige men har bott på ett antal i Storbritannien): Bonderup bed & breakfast.  Mysigt rum, härlig terass utanför, jättefin utsikt, god frukost som redan fanns i kylskåpet (förutom kaffe och ägg som kom upp i en korg på morgonen) så man kunde äta ifred och som man ville, trevliga människor. Rekommenderas starkt för er som ska någonstans i närheten av Lund med bil!



Sommarens godaste glass



Solero Berry Berry
- sommarens godaste glass! Dessutom bara 99 kcal - som hittat!

Anger management

Ibland tycker jag nog lite för mycket om att reta mig på folk och ting, eller åtminstone har jag för lätt för att göra det. I helgen när vi åkte först fram och tillbaka till Högbackasjön och sen Gävle-Ockelbo-Axmar-Gävle satt jag och svor intensivt åt alla dumma fortkörare som höll på att köra på mig bakifrån trots att jag låg i 120-130, och vid ett tillfälle pekade jag till och med finger åt en av dem som helljusblinkade för att jag inte väjde rakt in i bilen i högerfilen så att han kunde komma förbi i vänsterfilen. Det var förstås lite töntigt och barnsligt att peka finger och jag ångrar det nu, men det är sådär jag håller på - jag ska liksom "uppfostra" folk och fä och inte låta dem komma undan utan att de får veta att de gjort fel.

Sen har jag en arbetskamrat (x) som jag retar upp mig så till den milda grad på. Stackars P får oftast höra långa haranger på vägen hem från jobbet varje dag om vad personen gjort för fel just den dagen... Och problemet är att x nuförtiden knappt behöver göra mer än att säga hej eller öppna munnen utan att jag börjar bli irriterad - allt x gör eller säger upplever jag helt enkelt är fel. Det har väl sina orsaker från början - x jobbar osjälvständigt och frågar extremt mycket och har varit väldigt duktig på att komma in på mitt kontor (eller ringa) och störa mig i tid och otid med extremt oviktiga frågor (som x i regel skulle kunna finna svaret på själv på några minuter med hjälp av hemsidan), även när jag har tydligt markerat att jag behöver arbeta ifred. Och det verkar som att om man går över ett visst antal gränser hos mig så har man straffat ut sig helt. Lite som Sheldon i Big Bang Theory som kör med "three strikes and you´re out", skillnaden är bara att han tydligt markerar för personen ifråga när de har gjort sin första, andra och tredje strike... (och att de dessutom har möjlighet att komma tillbaka från utfrysningen genom att läsa hans egendesignade "vett-och-etikett-kurs")

Poängen är väl att jag borde försöka finna mindre nöje i att reta upp mig på andra och att bara låta bli att lägga tid och energi på dem, som någon sa - varför låta någon bo gratis i ens huvud (om det nu inte råkar vara angenämt)?  

Trevlig helg och folk som inte pratar med varandra

I fredags firade vi pappa med jordgubbstårta och paket i hettan på hans balkong och när jag kom hem grillade jag och P. I lördags var jag och P iväg en sväng till Högbackasjön och badade innan det var dags för hamburgare och tiokamp hemma hos M och T. Badet var jätteskönt - jag tycker nog att Högbackabadet är det mysigaste i trakten - och tiokampen väldigt trevlig.

Igår var jag först hem till H och fikade lite, sen åkte jag och P ut till Ockelbo marknad och gick där i några timmar med M och lilla T och bror med sambo. Det var precis rätt dag att gå med relativt svalt väder och lite folk. Och jag köpte inte massa krams utan vi fick tag på såna ätbara saker som jag gillar att köpa på marknader (sylt, rökt renkött, téer, langos, godisremmar och kryddor).

Sen åkte jag och P vidare till Axmar brygga där det som vanligt var väldigt trevligt och maten var jättegod. Axmar brygga är i min mening den både bästa och trevligaste restaurangen i Gävletrakten! Men nånting vi har tänkt på när vi har varit där är alla par som sitter där och äter utan att prata med varandra. Igår var det vid tre olika bord människor som bara satt där lite stelt och knappt utväxlade ett ord med varandra utan snarare verkade uttråkade och jag kan verkligen inte förstå vare sig varför man hänger ihop om man inte har något att säga varandra eller varför man går på restaurang med någon som man tydligen inte har trevligt med. Eller tycker folk att det är trevligt att spendera ett restaurangbesök i tystnad?

Dr Mario

Jag har varit besatt av Dr Mario ända sen vi skaffade det till Wii. Roligast tycker jag att det är att spela mot P, men när han inte har funnits tillgänglig har jag börjat spela mot andra spelare över nätet eller helt själv. Precis som i gamla hederliga Dr Mario till Nintendo 8-bitars så är 20 High den högsta nivån man kan välja, men klarar man den fortsätter det ändå högre upp. Jag har kämpat länge med att klara 24 på High, och i helgen lossnade det och så lyckades jag klara ända till och med 27. Då var jag mycket glad och stolt, men nu då? Nu känns det ju nästan tomt...


KK

Igår ringde kära syster mig på jobbet:
Du... jag har en konstig fråga... jag har fått en påminnelse på mobilen där det bara står KK. Jag förstår inte vad det är, har jag bara försökt vara diskret eller är det något uppenbart som jag missar?

Självklart var det något uppenbart hon missade - igår var det ju premiär för KunskapsKlubben! Vi ska träffas regelbundet och bli mer allmänbildande genom att varje gång lära oss om nya saker. Var och en gör i ordning en liten presentation om ett intressant ämne och håller för de andra. Igår var ämnena Diktaturer, Kampsporter, Paradoxer, De sju underverken och Skärande bearbetning. Intressant och bra premiär för en bra idé!

RSS 2.0