adiaphora

Bob Hansson: Gunnar

Bra, framförallt för att den var tankeväckande. Smart av Bob att förklä sina egna livsåskådningar i form av huvudkaraktärens funderingar i en roman. Tänkvärt om människors s.k. självhat och hur viktigt arbetet är för de flesta av oss för att vi ska känna att vi gör (och är!) något meningsfullt.


Alex Schulman: Skynda att älska

Mycket bra! Fin och kärleksfull beskrivning av Alex uppväxt och hans relation till sin pappa som fick mig att tänka på min egen uppväxt och mina egna föräldrar och också fundera lite på framtiden med lillkillen.


Alex Schulman: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Helt ok, men det mesta hade jag redan läst på hans blogg och det känns mer som just ett ihopplock av små betraktelser han tidigare skrivit än en bok.

Min och P's kommunikation är som en parodi på kvinnors och mäns olika sätt att kommunicera på. När P talar säger han det han menar och inget annat och när han lyssnar och tolkar vad andra säger så har han snudd på Aspbergers-tendenser och tar vad de säger väldigt bokstavligt och konkret och tolkar inte in mer (men möjligtvis mindre) än det som sägs. När jag pratar så säger jag typ det jag menar, fast ofta en förenklad och underdriven version av det, och när jag lyssnar och tolkar vad andra säger så läser jag in massor med undertexter och extrabetydelser utifrån framförallt talarens tonfall.

Igår skulle P umgås med sina bröder och då vill de helst vara hemma hos oss och spela TV-spel och härja. Jag sa först att det var "helt ok" om de var här, så länge de inte var kvar och härjade när E skulle sova för natten. Jag skulle hem till syrran och P sa att de kunde vara här tills jag kom hem igen. Sen ändrade jag mig och sa att det var "helt ok" om de var kvar längre så länge de höll sig tysta och till slut sa jag att han fick "göra som han vill" så länge han tog hand om E om han vaknade. Det slutade med att bröderna inte bara var kvar när jag kom hem utan också stannade över natten och en bra bit in på dagen. Jag förstår om det inte verkar vara nån stor grej, men i det här lilla radhuset känner jag mig lite instängd och trängd när det är folk här och jag inte kan röra mig och göra vad jag vill (annat blir det när vi flyttar in i huset!). Men det intressanta är hur vi lyckas kommunicera om varandra så. När jag säger att det är helt ok att de är här och helt ok att de stannar även när vi har gått och lagt oss så menar jag att jag inte uppskattar det men att jag kan tänka mig att "uppoffra mig" för P's skull, och jag utgår från att P ska förstå det eftersom han känner mig och vet vad jag brukar tycka i frågan. Men P tolkar det som att jag faktiskt menar det jag säger - att det just den dagen jag säger att det är helt ok faktiskt är helt ok...

Mjukstart var ordet; den första veckan har jag gått ner knappt ett halvt kilo. Fast då har jag också ägnat veckan åt att äta upp allt onyttigt vi hade hemma i skåpen, och dessutom "råkat" köpt både pizza och godis vid ett varsitt tillfälle...

Förra veckan gick jag med i Viktväktarna Online och idag var det meningen att jag skulle börja viktväkta på riktigt, men jag har varken lust eller motivation så jag har utnyttjat min ångerrätt och gått ur igen. Delvis för att jag stör mig på att de bytt pointssystem så att jag måste lära om på nytt och delvis för att jag känner att jag inte orkar hålla på och krångla. Jag blev bjuden på lunch hemma hos H idag och vill då kunna äta utan att tjafsa om points.

Jag vill ha en mycket enklare metod, nåt i stil med tallriksmodellen men mer konkret - något som anger typ hur många deciliter/gram av kolhydrater, protein osv. som man bör äta, som man kan använda för att portionera snarare än räkna. Något så handfast skulle ju fungera även i situationer som restaurangbesök och när man blir bjuden på middag. Någon som har några tips om något liknande? En väldigt enkel modell skulle t.ex. kunna vara tallrikar utformade efter tallriksmodellen - sådana verkar finnas, men jag hittar ingenstans att beställa ifrån.

Man ska inte ropa hej...

Det blev lite tokigt igår kväll. Vid åtta var E trött och behövde sova, men jag har fått för mig att det inte går att ändra för stora steg i taget så jag tänkte att det var för tidigt att sova för natten då eftersom han somnat halv elva natten innan. Därför väckte jag honom efter knappt en timme så han skulle hinna vara vaken en sväng till innan det blev läggdags på riktigt. Men han var jättetrött - först satt han helt apatisk i min famn och rörde inte en fena och sen blev han ledsen (och jag fick enormt dåligt samvete). Fick mat och slumrade lite till den och blev sen jätteledsen igen efteråt. Så då bestämde vi oss för att lägga honom för natten direkt. Förstås vaknade han till och blev pigg och glad på skötbordet när vi precis bytt blöja och satt på pyjamas, men eftersom vi påbörjat läggningsprocessen och visste att han egentligen var trött så lade vi honom ändå. Det gick utan alltför vilda protester, men vi fick gå in kanske en gång var tionde minut och plutta i napp och så innan han till slut somnade efter femtio minuter. Det i sig var väl ingen större katastrof, han somnade ändå själv i sin egen säng och inte senare än kvällen innan, men sen vaknade han strax före fem och var vaken i nästan en timme. Någorlunda nöjd när han fick nappen och jag vaggade lite på sängen då och då, men ändå.

Jag förstår inte varför han vaknar mitt i natten. Igår sov han bara 4,5 timme under dagen, så att han vaknade borde inte handla om att han sovit för mycket innan. Och även om läggningen blev konstig så borde inte heller det förklara varför han vaknar vid den tiden. Kanske är det något med magen, eller så är det alla dessa obehagliga drömmar som han verkar ha.

Nåja, vi jobbar på. Vi ligger lite i ofas med amningen - han äter först kring tio på kvällen, sen kring två på natten och sen blir han hungrig igen kring sju, lite för tidigt för att jag ska tycka att det är dags att gå upp (inte bara för att jag är trött utan också för att han då bara sovit ca åtta timmar) men lite för sent för att det ska kännas rätt att amma i sängen och somna om i flera timmar. De senaste morgnarna har jag valt det senare alternativet och då sover han vidare till runt halv tio. Kanske går det lite bättre om han går upp tidigare på morgonen?

Jag har insett att lillkillen oftast är lättare att ha att göra med än jag får för mig.

T.ex. drog jag ut på att försöka lägga honom i egen säng på nätterna eftersom jag trodde att det skulle bli så jobbigt och jag var för trött för att orka ta tag i det jobbiga. Men första natten jag ens försökte så gick det hur smidigt som helst och sen dess har han sovit i egen säng på nätterna utan några problem. 

Jag har också fått för mig att han måste vyssjas till sömns i famnen (eller åtminstone var det så när han var mindre och sen har vi fortsatt med det av ren vana),  men när jag de senaste dagarna har testat att bara lägga ner honom i vagnen med snuttefilt och napp så har det fungerat utan problem de flesta gångerna, förutom att jag oftast har fått gå in efter en liten stund och plutta i nappen som han tappat.

Sen har jag trott att jag måste amma honom till sömns i vår säng inför natten och sen flytta över honom till egen säng, och därför har vi alltid passat in läggdags med matdags. Men igår åt han "uppe" fyrtio minuter innan läggdags, och det var inga problem att få honom att somna själv i sängen med snuttefilt och napp.

På sistone så har vi haft det lite jobbigt med nattsömnen - E har alltid somnat sent men efter julhelgen har det blivit ännu senare och dessutom har han börjat få för sig att vara pigg och vaken en stund mitt i natten, och förstås trodde jag att även dessa problem skulle vara svåra eller kanske omöjliga att åtgärda. Men efter att ha pratat med folk och läst på lite så har jag insett att han nog helt enkelt har sovit för mycket på dagen för att sova så mycket som vi vill på natten (på flera ställen står det att barn i hans ålder sover ca 10 timmar på natten och 5 timmar på dagen, och han har nog sovit snarare 8 på natten och säkert  snudd på lika mycket på dagen). Så igår höll jag koll på hans sovstunder på dagen och såg till att de inte blev för långa. Det resulterade i att jag fick väcka honom varje gång han sovit och jag hade jättedåligt samvete hela dagen och ifrågasatte mig själv hela tiden. Men när vi väl la honom halv elva på kvällen så somnade han som sagt duktigt själv, och sen sov han hela natten (förutom matpauser förstås) till halv tio i morse.

E är helt enkelt en duktig liten kille med en ibland lite för pessimistisk mamma!