adiaphora

Anteckningar från ett källarhål...

Utsikten från det enda fönstret i datasalen i källaren där jag just nu sitter och redigerar bilder.

Eftersom J och pojkarna gått igång så pass av att beta av massa filmer på en lista, och jag inte hittar någon motsvarande lista för böcker, så har jag kommit på ett annat uppdrag. Jag ska ta mig an den till synes anspråkslösa uppgiften att stå till svars för alla mina bokinköp och läsa alla böcker som jag äger. Denna uppgift ska påbörjas genom att läsa ut de två böcker som ligger på mitt nattduksbord; Dragspelsbrott av E. Annie Proulx, och Montecore av Jonas Hassen Khemiri.

Den senare läser jag för den lilla bokklubb med tjejerna som jag drog igång för några år sedan. Tyvärr har både möten och medlemmar blivit färre genom åren, så nu måste jag föregå med gott exempel och läsa ut boken så vi kan planera in nästa möte. De andra läser Ett öga rött av samme författare men den hade jag redan läst (vi turas om att välja bok).

Jag har dessutom kommit fram till att jag ska sluta gnälla. Och jag ska hädanefter bara stressa i nödan.
This too shall pass!

Jag har faktiskt aldrig fattat det där med utbrändhet. Det ligger inte riktigt för mig har jag trott. Nu börjar jag inse att det kanske visst gör det. Jag kan inte alls slå ifrån mig stressen och tankarna på allt som borde göras, vilket gör mig deppig mest hela tiden.
Blir dessutom frustrerad på M, som trots att hon i princip bara har plugget att göra ändå inte riktigt gör sin halva av vårt gemensamma. Det är väl lite mitt fel som är för snäll och skämmer bort folk. Förr när jag inte har haft så mycket att göra så har det varit lite irriterande men ändå ganska lugnt. Nu går jag bara och tycker synd om mig själv för att det känns så orättvist att jag sliter på kvällar och helger för att hinna med både jobb och plugg och sedan dessutom måste kompensera för det hon inte gör av sin hälft.

Nog med gnäll. Hustomten har åkt och även om radhuset plötsligt känns lite tommare och tristare så är det ganska skönt också. Skönt för att jag nu kan vara mitt vardagssunkiga jag igen. Sova utan pyjamas och slacka runt i huset med T-shirt och trosor. Kissa med toalettdörren öppen och kyssas med J hur, och så mycket, jag vill. Låta skitiga underkläder ligga utspridda över golvet och låta disken stå kvar på bänken länge, länge. Såna där små detaljer som gör livet lite mer värt att leva!

Har suttit hemma hela dagen. Framför datorn större delen av tiden. Redigerat bilder och pratat allvar, surfat runt bland icke uppdaterade bloggar och konfigurerat experiment. Nu sitter snälla hustomten A och gör experimentet på prov för att kolla så att allt fungerar som det ska. Sen ska jag ta bilen iväg och låta fler göra experimentet så att jag kan få lite preliminära data att lägga fram för min handledare imorgon. Jag är så rastlös så jag håller på att gå i bitar och kan knappt vänta tills jag får gå utanför dörren!

Hustomten och J började urarta i sina brottningsmatcher varvade med sexuella anspelningar igår kväll, så det slutade med att jag skickade ett desperat SMS till T och bad honom komma. T kom och tog med sig J3 (trots beteckningen i allra högsta grad mänsklig) och stämningen lugnade sig därmed betydligt och landade på en skön nivå som höll i sig resten av kvällen.

Kom i säng strax före 2 och gick upp strax efter 6. Sen jobbade jag 7-14 på ett av mina gamla jobb. Där var stämningen låg eftersom någon som betydde mycket för många nyligen gick bort.

Efter jobbet var jag och J ut och sprang och sen hann jag i princip bara duscha innan det bar iväg till pizzeria på stan med grabbtrion Grus. Sedan var det dags för att tillsammans med familjen se på lillebror i 

Alltså, jag gillar min lillebror skarpt. Och spexet har onekligen sina höjdpunkter. Men fyra timmar och tjugo minuter? Jag är dålig på att sitta still i största allmänhet och i synnerhet när man måste sitta med knäna i 90 graders vinkel, så jag brukar blir rastlös och få ont i vanliga fall. Men fyra timmar och tjugo minuter... det är knappt mänskligt! Jag fick ont i både knän och svanskota och fick träsmak i baken och var rastlös och nickade till och... jag kan fortfarande inte fatta att det faktiskt tog slut, till slut!

Förresten. Hustomten informerar: tydligen har vi en äcklig microvågsugn också. Den kan jag inte direkt skylla på att jag inte tittat i på länge. Men ni vet, egna barn och andras ungar. Egen... missfärgad micro och andras skit! Får väl ta fram dammtrasan imorgon igen... Jag börjar fundera på hur jag ska kunna hålla hustomten borta från alla dessa äckliga upptäckter. Har hört att lök ska fungera.

Imorse skickade jag feedback på de sista två rapporterna men jag har fortfarande inte kommit över den där överstressade känslan! Det känns som att jag har missat något, att det inte kan stämma att det är så här lugnt idag. Jag och M har suttit på kontoret och förberett experimentet. Sen tog vi en sväng med bilen för att fotografera en snäll kvinna till vår samling och råkade på något vis hamna på Lidl och handla lite också. Sen skulle M hem tidigt och eftersom J slutade i samma veva så hämtade jag honom och tänkte att jag lika gärna kunde redigera bilder hemma (ni ser ju hur bra det går, tro det eller ej - det var inte dessa bilder som egentligen skulle redigeras...).

Vi har fått en hustomte på besök! På både gott och ont. Igår när jag kom hem från en jobbig dag på skolan så satt J och hustomten och skrålade karaokeduett för fulla halsar och jag blev genast på gott humör igen. Sen var vi på stan och förvandlade med hjälp av ett baskerinköp hustomten 

                      från     till värsta !

Hustomten har alltså sina fördelar (förutom de uppenbara) och när jag och J kom hem idag hade han dessutom tagit ut katterna på gården, så det var första gången på evigheter som inte min hemkomst följdes av två ylande katter som följer varje steg jag tar och inte kan bestämma om de ska tjata mest om att få gos eller få gå ut! Sen har ju alla hustomtar förstås sina egenheter också... vår hustomte A har en förmåga att hitta, och påpeka, alla många fel i vårt hem och hushåll (hur fan kunde han upptäcka att vattenkokaren var äcklig, själv har jag inte ens tittat i fanskapet på evigheter!) och att ifrågasätta ätbara ting. Fast å andra sidan... på grund av det ser vårt hem just nu skinande rent ut (i jämförelse A!) eftersom jag nojar till och springer runt med både dammsugare och disktrasor. Och det är väl det som egentligen är hustomtarnas syfte?

...och inte blir det bättre av att folk hör av sig och frågar när de får kommentarer på sina rapporter och antyder lite fint att det faktiskt är helg snart!

Helg förresten. Vem har tid med helg?

Vem ska trösta knyttet med att säga som så här, på jobbet blir det hemska mycket värre än det är!

Seriöst, vem ska trösta knyttet idag?
Jag kommer att få sitta här till midnatt idag och börjar känna mig riktigt deprimerad!
När jag sitter och jobbar ensam vid datorn på ett tomt kontor som jag gör, så innebär det att jag på mina små raster oftast inte gör något vettigare än att surfa runt på internet. Riktigt puckat, jag vet, eftersom det är datorarbetet som gett mig behovet av rast från början! Hur som helst så springer jag därför in på vareviga blogg jag känner till under varje liten minirast, alltså mellan fem och 15 gånger om dagen... så nu vet ni varför ni har så många sidvisningar! Bristen på uppdateringar har dessutom gjort mig lite desperat, så pass att jag ibland sätter mig och läser bland de senaste inläggen eller de aktivaste medlemmarna på blogg.se, vilket i regel är urtråkigt, men spännande när man plötsligt hamnar i bloggen hos en riktig bonde, en högstadiestudent eller en riktig norrlänning. Pittoreskt värre!

Tro det eller ej, men jag är träningssugen idag, är man desperat så är man - vad som helst för att rensa ur gröten ur hjärnan!

Hjälp! System overload! På riktigt. Jag har sååå många rapporter jag skulle behöva ge feedback på idag och hjärnan är redan trött och har grötkalas och allt blir bara värre av att jag är så stressad av tanken på hur många rapporter jag måste läsa hur snabbt, så att jag knappt kan läsa alls. Hjälp!

Jag börjar bli gammal och behöver därmed rätt mängd sömn under rätt timmar för att må bra. I helgen har jag sovit helt fel och dessutom har det varit för mycket grått och regn och skymning. Resultatet är att jag har haft ångest och mått bakfull. Mitt liv, som kändes strålande i fredags, känns plötsligt rätt meningslöst och otryggt och jag som är trygghetsberoende blir därför lite halvt förlamad.
Jag har ändå haft en trevlig helg med svärföräldrarna på besök, filmkväll med H och fika med mamma och P. Helgen avslutades med lite airhockeyspel för att stilla en rastlöshetsattack, och här sitter jag nu.
J sitter nere i den mörka källaren och kollar på en gammal svartvit film. Varken mörka källare eller svartvita filmer går bra ihop med ångest och otrygghet så jag håller mig undan.
J skriver att han inte är en Sim men han fungerar precis som en sådan - ställ en ny stol i ett rum och han kommer att inom fem minuter att ha satt sig i den. Världen är så skönt okomplicerad och trygg i Sims!

Jag vardagsfilosoferade lite medan jag laddade tvättmaskinen och tömde kattlådorna - jag har tänkt mig att bara använda varje inläggsrubrik, och därmed varje adjektiv, en gång. Då kanske jag måste börja vara lite försiktigare med vad jag väljer att kalla mina dagar. Det kanske var lite förhastat att redan ha använt "en stressig dag" - vad ska jag nu ha för rubrik när jag får en ännu stressigare dag? Eller är det, utifrån antagandet att rubrikerna är självuppfyllande, bara bra att göra av med de dåliga adjektiven från början? Undrar om mina framtida dagar påverkas av hur jag rubricerar de nuvarande. Eller om jag helt simpelt bara får ett större ordförråd när jag måste börja använda synononymlexikon. Det är hur som helst intressant. Att hushålla med dagar som att hushålla med de olika spelalternativen i en omgång Trebello...

Hjälp. Lika sköna som helgerna är, lika farligt är det då allvaret börjar igen. Det känns som att jag ligger efter med precis allt just nu! När helgerna kommer så slappnar jag av eftersom det känns som att jag har en chans att komma ikapp. Det är inte förrän på söndag kväll/måndag morgon som jag inser att jag faktiskt skulle ha behövt göra något aktivt för att komma ikapp!
Söndagen gick åt till annat. Efter att jag skjutsat J till jobbet tidigt så passade jag på att svänga förbi mamma och se om jag kunde/ville ha några av hennes avlagda kläder (konstigt nog så ville jag faktiskt det). Sen fick jag och lillebror ett ryck och åkte ut till Valbo där han köpte studentkläder och jag köpte ett större USB-minne och gjorde slut på i princip alla mina pengar på nya bokhyllor på IKEA. Sen skulle (efter en avstickare där vi hjälpte pappa att flytta lite möbler) gammal bokhylla tömmas och lyftas bort och nya bokhyllor monteras och fyllas. Och mitt i allt detta pågick en storstädning igångdragen av J, där mina insatser i form av att sortera CD-skivor och böcker i alfabetisk ordning i hyllan blev klart underkända...
Jag kom inte ikapp igår heller. Istället kom jag senare än vanligt till skolan eftersom jag först var på VV. Jag brukar bara gå dit och väga mig men igår var jag där med M som ville stanna på mötet och jag fick för mig att det kunde vara en bra idé. Jovisst... efter att tanten dragit igång en utläggning om hur bra det är med teskeds- och matskedsmått och undrat om vi visste vad det var så ville jag bara resa mig upp och aldrig mer komma tillbaka!
Idag är jag fortfarande stressad. Men jag gick upp vid sex och är faktiskt påklädd och nästan klar och har redan svarat på några jobbrelaterade mail, så det skulle kunna bli en produktiv dag. Det är bara det att J har ett ärende i Bollnäs och vill att jag ska följa med. Jag har inte tid att följa med, även om en roadtrip med J alltid är trevligt. Men saken är den att han ska köra dit.
Själv.
J hittar inte ens till Valbo själv.
Min J är smart och har många talanger men att läsa skyltar, eller kartor för den delen, är definitivt inte en av dem! Om man kör fel på vägen mellan Sätra och Valbo, hur fel ska man inte kunna hamna mellan Sätra och Bollnäs?
Jag kanske borde sluta vara så självisk och hjälpa stackars J att hitta rätt på de stora vägarna...

En gång i månaden har jag dåliga hormoner. Så är det bara. Inget jag har bett om eller kan göra särskilt mycket åt. Jag vet att jag är överkänslig då men kan jag inte få vara det en gång i månaden och varför kan inte J ta hänsyn då? Eviga frågor som oftast leder till tårar, så även idag (ja, naturligtvis över något fjantigt men det gör inte tårarna färre eller J's tillfälliga avsaknad av empati mindre).
Naturligtvis timade vi också in det precis när jag skulle skjutsa honom till jobbet, så jag åkte hem ledsen och ensam och tyckte synd om mig själv. Skyndade mig att hämta ut ett paket postorder-kläder innan butiken stängde och handlade sen lite "stackars-mig"-mat. Handlade riktigt duktigt ändå även om ett fel kan ha råkat slinka med...

Hann riva upp de nyhämtade kläderna och bli på lite bättre humör och skyndade mig sen att byta om och åkte till konserthuset där jag mötte pappa, L och Å och lyssnade på Drömlördag med Symfoniorkestern och kände mig vuxen och hade trevligt.
J ringde nyss och blandade ihop begreppen och tyckte synd om sig själv (någon sorts missriktad empati?) men det blir nog bra snart, när vi rett ut våra förlåt.
J är dålig på att säga förlåt.
Jag säger förlåt för ofta.

och alltså inte var sådär väldigt vackra just då. Hon kan i och för sig ha sett dem när de är utslagna och då är de jättefina men jag tror att hon bara ville söka lite kontakt och vara snäll och därför blev jag väldigt glad (vi har inte riktigt kommit in granngemenskapen här än).
5. Promenaden till skolan var inte bara nyttig utan dessutom jätteskön! Att traska genom fågelkvitter och vårblommor i det fina vädret och gå och vardagsfilosofera lite är en helt annan historia än att sitta instängd i en gammal bil, varför har jag trott att jag föredrar att köra till skolan?
6. Jag var hyfsat effektiv när jag kom till kontoret (fram tills nu då) och tog tag i lite saker som jag skjutit upp rätt länge.

Nu ska jag gå och möta M i datasalen och räkna statistik och hoppas på fler trevliga små överraskningar!

Tur att jag inte har så mycket jobb den här veckan eftersom jag inte får något jobb gjort! Har istället mer plugg som borde göras men det blir lika lite gjort där. Idag kom jag iväg sent hemifrån eftersom jag skulle vänta på J (som i slutändan inte skulle iväg eftersom han fortfarande har problem med halsen). På vägen dit plus när jag väl kommit fram ringde L och ville prata om barnvakt till imorgon och sen hann jag väl sitta i ungefär en halvtimme innan D ringde och ville fika. 40 minuters fikapaus blev det och resten av dagen känns det som att jag bara sprungit fram och tillbaka utan att få nånting vettigt gjort förutom att skriva ett gäng jobbrelaterade mail och knäppa två bilder varav endast en jag kan använda experimentet... Nu ska jag fördriva tiden på jobbet (uppenbarligen inte med något produktivt) tills jag ska hämta H, C & S för ett viktmöte. Skulle hellre vara hemma och slappa med J (även om hans största mål med min hemkomst är att jag ska köpa med mig mat), än att köra flera mil för att bli viktbrädad av tjejerna igen men det blir nog trevligt när jag väl är på plats.

Jag kan förresten väldigt lite om trädgårdar men njuter för fullt av vår lilla gård och blir jäääättestolt så fort något jag planterat ger resultat även om resultatet inte direkt beror på några avancerade prestationer från min sida...

En liten början på en stor häck!

Tulpaner som jag har gjort alldeles själv!

Lökar som jag satte i höstas  som faktiskt kom upp och blev blommor!

Blommor från förra sommaren som behagade att komma tillbaka igen!

Påskliljor från förra våren som J2 rådde mig att sätta i rabatten och som nu blommar för fullt.

Har varit både trött och rastlös om vartannat och samtidigt hela dagen, den värsta kombinationen som finns! Är förkyld och hängig med halsont (som J hävdar beror på mark-ozonet...) samtidigt som vädret gör att jag får lust att göra allt möjligt. Vi påbörjade en storstädning häromdagen så av och till så får jag små ryck där jag får för mig att rensa ur garderoben och dylikt, men nästa sekund blir jag trött igen och vill bara hänga framför TV:n, vilket jag sen upptäcker att jag inte alls vill eftersom solen skiner och jag vill vara ute... Det känns härligt att vara så samlad!